”Who knows me / Like you do / All I’ve done, you’ve done too”, sjunger Romy och Oliver unisont på Our Song från The xxs andra fullängdare Coexist. Där avhandlar sångparet sin vänskap men på många andra låtar målar de upp kärleksrelationer och sjunger orden direkt till varandra trots att de inte är fästa vid varandra på det viset. På Daughters debutalbum sjunger Elena Tonra i låten Smother att hon önskar att hon aldrig föddes. Även på Winter har hon givit upp och ser tillbaka på ett förhållande som driver utom räckhåll. Tomorrow: ”Don’t bring tomorrow / ’Cause I already know / I’ll lose you”. När den näst sista låten Amsterdam anländer berättar hon att hon funderat på att träffa någon – för att kolla upp om hon är ok, om hon behöver hjälp. En nick. Ja, du kanske borde göra det.
Daughter har jämförts med The xx. Två trios, båda härstammande från London. Två minimalistiska men ack så skickliga band där instrumenten står i kö i väntan på utrymme. Tystnad, luft, syre som pumpas in och används för att nå ytterligare effekt. Bombastiska, centrala rytmer. Men den mest slående likheten är båda bandens sätt att framhäva en relation inom bandet. Romy och Oliver har alltid varit väldigt bra på att sätta deras symbiotiska intimitet i centrum. För Elena Tonra och hennes man, gitarristen Igor Haefeli, är situationen lite annorlunda. Det finns knappt en låt på Daughters debutalbum If You Leave som inte är en dramatisk postkärlekshistoria. Resultatet som uppstår är ovanligt: hon kritiserar ur ett jag-perspektiv sig själv och kastar ut sig själv på gatan helt naken – mitt framför den hon i verkligheten håller av.
Bandets trummis Remi Aguilella brukar inte lägga sig i varifrån Tonras texter härstammar. Han frågar inte. Genom den handlingen klipper han av sig själv från Daughters berättelser på samma sätt som Jamie Smith framstår som något alienerad bakom mixerborder på The xxs material. Kvar finns Tonra och Haefeli, hur den förstnämnda pratar och pratar och hur den sistnämnda står bredvid och tittar på. I teorin gör han lika lite för texterna som sin trumkamrat men med den bakomliggande kontexten i åtanke får han ändå en roll i det hela. Paret blir en antites till Romy/Oliver: istället för intimitet – ignorans. Och de mentala sammanbrott till luftslott som sångerskan målar upp blir fascinerande till stor del av den anledningen, vad stämmer egentligen?
På If You Leave går Daughter med ett milt men ofta komplext instrumenterande från en viskning till ett vrål på sekunder. De bygger mot crescendon som bredbenta postrockband och viger utrymme åt tomma ekon när det passar. Sedan de åtta spåren på His Young Heart och The Wild Youth har den täta trion förfinat produktionen på gott och ont. Det låter fantastiskt. Men det kliniskt rena skär sig mot Tonras eroderande lyrik. Det blir nästan löjeväckande att ett album så ljust, så totalt renskrubbat från misstag och ljudbildssmuts i övrigt ska ge intrycket av att vara så nedtyngt.
Många har talat sig varma om If You Leaves jämna kvalitet men litet når ända upp till de äldre låtarna Smother och Youths himalayiska (typ!) höjder. Smother hasar sig framåt, när Tonra sjunger ”I sometimes wish I stayed inside my mother, never to come out” är det hennes lägsta stund på albumet. Den uppdaterade Youths (missa inte Alle Farbens remix) kombination av driv och närvaro får mig att tänka på Wye Oaks singel Civilian från 2011. Övriga låtar springer i mål strax därpå. Humans glättiga folkrockkomp är skivans svarta får även om den mer skivanpassade refrängen (buren av If You Leaves mest klichéfyllda textrad) lär få många att förlåta.
Mittensektionen och låten Touch brister idémässigt jämfört med övriga låtar och påminner lite om hur stora delar av Exitmusics debutalbum lät – som välutsmyckade men något ofärdiga sketcher. Men det finns i alla låtar saker som suger sig fast. Hur Tonra sjunger på ”Clean up the dead you leave behind” på Lifeforms eller hur enormt snyggt hon betonar ”fishes” i första raden på Tomorrow. Den delikat arrangerade uppgivenheten i Shallows. Hur den oväntat infallande körsången, en akustisk gitarr och avlägset pepprande trumslag ger Amsterdam precis den avslutning den förtjänar. Det var längesedan jag lyssnade på ett album så mycket och så ofta som If You Leave. Och precis som med en käresta ser man väldigt snart förbi de saker som man vid första anblicken kanske tyckte mindre bra om.