Det är i princip omöjligt att skriva om hur Daughter känns. Det är som att de har satt ton och ord på varje stadie av en förälskelse eller en depression i sina tidigare släpp, samlat varje människa med det minsta lilla mentala bagage runt Elena Tonras röst som om den vore en fast punkt i ett stormigt hav. Deras debut If You Leave släpptes 2013 och förde med sig stora förväntningar om vad som skulle kunna följa upp den – var det verkligen möjligt att mer rå sorg skulle kunna rinna ur dem?
Svaret är självklart ja. Men det har förändrats – låtskrivandets fokus verkar ha flyttat bort från individen till större, universella känslor. Tonra berättar om gemensamma rädslor och bekymmer som varje människa någon gång upplevt eller kommer att uppleva. Jag får känslan av att hon sett sig själv i ett utifrånperspektiv, sett sig omkring och lämnat sitt eget huvud. Det är en närhet till känslorna, men inte samma brännande ångest som på debuten. Kanske som en tillfrisknande alkoholist ser på spriten eller en förre detta deprimerad person minns den där känslan av att vakna utan att röra sig ur sängen. Tonra är där, smärtsamt nära fortfarande, men med distans.
Missförstå mig rätt, allt som älskas med Daughter är kvar – hennes röst förkroppsligar fortfarande känslan av att vakna som en skalbagge på morgonen, oförmögen att röra sig med låsta ben, med önskan om att kravla tillbaka in i livmodern man kom ifrån. Daughter är ett nät av en svidande symbolik, det är nästan intertextuellt, om att vilja befinna sig precis där för alltid. ”Sometimes I wish I’d stayed inside my mother / Never to come out” sjöng hon innan i Smother, nu berättar hon om rädslan för ett förmultnande minne i Mothers med den hjärtskärande raden ”You will never remember who I was to you / Carried in the womb”. Den rädslan, rädslan för att förlora allting som någonsin betytt någonting är stor på Not to Disappear. Som i Doing the Right Thing, där de bryter ner livet i små bitar (”We are built for reproduction”) för att på något sätt rättfärdiga att man någon gång kommer förlora just det man fört hit.
Kärleken som tema är fortfarande där, men inte längre lika genomsyrande. Ivriga efter ett nytt sound och nya utmaningar har de lämnat post-kärlekstematiken i skuggan, gett Tonras röst annat utrymme än det väna, trånande vi är vana vid och utökat Igor Haefelis postrockinfluerade gitarrer. Det är större spridning i ljuden, som shoegaze/drömpopspåret How med svirvlande gitarrer och förvrängd sång, popfolkiga Frossa eller det största wild cardet på albumet: No Care – en mathrock-doftande nytagning på deras sound. All i sin iver kan vissa delar kännas missplacerade eller onaturliga, som sistnämnda No Care eller alldeles för generiska Made of Stone. Det är som att de drivs mellan två läger som kan illustreras i första och andra halvan av albumet, där lag två vill utöka repertoaren med något nytt men lag ett jobba på det som är tryggt. Not to Disappear är ojämnare än If You Leave i sin uppbyggnad, svagare i sina svaga ögonblick men otroligt mycket starkare i sina starka. Den allra största majoriteten av albumet finslipat och sjukligt vackert, en mycket större, ljudligare version av Daughter.
Produktionen är elektrisk, desperat och nästan smutsig. Det är de där stora atmosfärerna i kombination med de små finstämda ljuden, stråkgitarrerna mot den grusiga produktionen, hennes röst i lager av självförakt blandat med hopp. Det är nog den största skillnaden i det Daughter vi hör idag i jämförelse med för tre år sedan. Det finns hopp där, om än bara en smula, hopp om ett liv utan de känslor som inspirerade Smother eller Winter från If You Leave. Om det albumet kändes som en tragedi där alla dör som flugor i slutet känns Not to Disappear som en komedi. Otroligt tragikomisk, självfallet, men det är åtminstone ingen som dör i sista akten.