Live
Daughter
Stockholm, 5/2 – 2016
Publicerad: 7 februari 2016 av Erik Blohmé
Publiken älskar Daughter och Daughter älskar publiken: biljetterna är slutsålda, applåderna och hurraropen får frontpersonen Elena Tonra att skruva på sig och le smickrat. Frontperson är kanske ett för starkt ord, för ingen av de som står på scenen verkar vara särskilt intresserade av att stå alltför nära scenkanten; möjligtvis förutom gitarristen som gungar upp och ner medan han mekaniskt sveper med armen över sin elgitarr likt somliga spelar luftgitarr. Ljudet är förvånansvärt välmixat med tanke på hur grumlig och skitig Daughters ångestrock stundtals är på skiva. Det låter faktiskt helt oklanderligt, och då gör det inget att bandet inte är intresserade av att ställa till med en scenshow.
Gruppen gör egentligen inget fel på scenen, men låtmaterialet från deras två skivor smälter ihop under den osedvanligt långa konserten och avslöjar att det finns många gemensamma nämnare i bandets låtkatalog. För många. Samma plinkande intron, samma baskagge-drivna beats, samma växelspel mellan tystnad och vrålande postrock-reverb, samma dystra observationer. The National, ett annat band som stundtals anklagas för monotoni, framstår som en välvarierad påse blandgodis i jämförelse. Framträdanden där bandet varierar formulan för hur låtarna är uppbyggda är alldeles för få, den hetsiga Human känns som ett andningshål i paraden av mid-tempo-nummer.
Att spelningen trots dessa invändningar är en succé går inte förneka, och det finns få band som just nu lika framgångsrikt gör musik i skärningspunkten mellan singer-songwriter, shoegaze och pop. Även om låtarna är variationer av ungefär samma låt så är det är åtminstone en bra låt. Men om Daughter inte vill bli ett Mumford & Sons för folk som knaprar SSRI borde de skaffa fler strängar på sin lyra inför nästa albumsläpp.