Daughter
Way Out West, 11/8 – 2016

Att stå på en tornande scen över fans vars förväntningar på dig halvt snuddar vid tälttaket är säkert inte enklast i världen. Alla artister hanterar det på olika sätt och det personliga kan vara en stor del av konsertens charm, men det kan också vara precis tvärtom. Daughter hanterar situationen genom att använda sin höga scen som ett skyddsnät och gömmer sig där under stora delar av spelningen.

Till gruppens försvar har Linnéscenen förvandlats från att vara en oas jämfört med de större scenerna till en just sådan fast med tak. Den bristande myskänslan som scenen för med sig förklarar dock inte konsertens känsla hela vägen. Trion, tillsammans med en livebas, smyger in och börjar utan ett ord till publiken plinka på sina instrument. Den bombastiska How blir konsertens första låt, men de gripande gitarrerna som annars fullkomligt omkullkastar en blir i denna liveversion en blek variant av sitt riktiga jag. Melodierna irrar runt i tältet, utan att riktigt få tid att beröra besökarna. Trots omförslutningen som tältet innebär känns musiken flyktig och stressad.

Till viss del beror de vilsna ljuden på ljudsystemet. Tonerna dränks i vibrationer och Elena Tonras röst reduceras till en viskning. Teoretiskt hade detta kunnat plockats upp av Daughter, för där musiken inte räcker hela vägen hade bandet kunnat ta vid där den slutade. Men i praktiken jobbar sig istället gruppen bakåt mot scenen och stänger in sig själva i den mur som deras melodier bildar. Ibland kastas en blick och ett leende skrivet Tonra till publiken, men annars är det snålt med tecken på ömhet. Då och då försöker Igor Haefeli bedyra att gruppen är tacksamma för att vara på Way Out West, men exakt vad han säger försvinner i bruset innan någon hinner uppfatta det. Att ingen i gruppen tycks vilja axla rollen som frontfigur blir det avgörande slaget för spelningen. När det varken finns gripande musik att lyssna på eller ett fängslande band att titta på finns det inte mycket mer att göra än att bara stå där. Stämningen märks av i publiken som är rastlös och blir glesare allteftersom att konserten fortgår.

När de trevande gitarrerna i Youth börjar ljuda suddas spelningens brister nästan bort totalt. Publikens allsång verkar förvåna Torna och äntligen får vi ta del av gemenskapen som trion har uppe på scenen. Gruppen, som kan förlita sig på sin kändaste låt, slappnar av och det känns ledigare i lokalen. Men trots allsång och trots publikkontakt kör låten inte helt ut känslan av besvikelse. När man några låtar senare lämnar tältet sitter den kvar som en bitter eftersmak – för vi vet ju att Daughter egentligen kan bättre.