David Bowie: odödlig dödlig

10 januari 2016. Jag lyssnar på David Bowies senaste (och sista) album Blackstar och tänker att det måste vara hans bästa album sedan 70-talet. Jag funderar över att det är otroligt att Bowie, 69 år gammal, fortfarande skapar otroliga album 44 år (!) efter sitt första mästerverk, The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars.

Senare på kvällen frågar min rumskamrat vilken kändis jag skulle bli mest ledsen över, om den dog. Jag svarar ”omöjligt att svara på… men antagligen någon artist man gillat mycket länge”.

11 januari 2016. Min rumskamrat springer in i mitt rum och berättar att David Bowie är död.

När Bowie åter steg ut i rampljuset i och med 2013 års The Next Day adresserade han segdragna rykten om sin hälsa direkt på titelspåret: ”Here I am, not quite dying”. The Next Day var hans första album på 10 år, och en slags påminnelse om att han faktiskt levde – också för han själv. På Where Are We Now? blickade han tillbaka på sin mytomspunna Berlintriologi, och det kändes för första gången som Bowie, som alltid har tyckts vara odödlig, var medveten om sin egen mortalitet.

Om The Next Day var insikten kring den oundvikliga döden, så är Blackstar ett verk inifrån döden. Tony Visconti, långtida vän och producent, berättade idag på Facebook att Bowies död var, precis som hans liv, ett konstverk. Och vilket konstverk det blev – få artister (om ens någon?) har lyckats vara så pass konstnärligt fritänkande, så orädda och så ikoniska som David Bowie. Att försöka rama in hans liv i en text är näst intill omöjligt – det finns helt enkelt för mycket att ta i. Från den första hiten, den magnifika Space Oddity från 1969, till det världsberömda alter-egot Ziggy Stardust, Brian Eno-samarbetena på Berlintrilogin, Let’s Dance, skådespelarinsatser… det går att hålla på i all evighet.

På ett av hans absolut bästa album, Low från 1977, finns den instrumentala låten A New Career in a New Town. Bowie hade precis flyttat till Berlin från Los Angeles, försökt bli av med ett kokainberoende som gjorde att han till exempel inte mindes en sekund av inspelningarna till föregående skiva, Station to Station. Låten är dyster, men karaktäriseras av ett ylande munspel, en starkt lysande fyr i mörkret, en möjlighet att kunna börja om på nytt.

Sista låten på hans sista album, den bitterljuva I Can’t Give Away Everything, innehåller samma tjutande munspel. Det är dags att gå vidare igen, att börja om på nytt. Det är kanske, trots allt, inte slutet för David Bowie. Om inte annat är han i alla fall en odödlig musikikon – hans musik kommer leva vidare i all oändlighet.