Det har gått hisnande 36 år sedan ”Heroes” kom ut till unisont hyllande. Av albumomslaget – men även låtarna – att döma skulle man kunna tro att det bara gått någon dag sedan man vrålade ”We can be heroes!” för första gången. Det är egentligen bara den lågmält nostalgiska singeln Where Are We Now? som ådrar sig de gamla minnena från David Bowies tid i Berlin.
Mot bakgrunden av hans hjärtattack i seklets början var nästan ett dödsbesked lägre i odds än nyheterna om ett nytt album. The Flaming Lips hade släppt låten Is David Bowie Dying? tillsammans med Neon Indian och kvällstidningarnas ständigt uppblåsta rubriker fungerade som en konstant påminnare om David Bowies sköra hälsa.
Men så kom hans 66-årsdag. Som en blixt från klar himmel (hur många gånger har inte den här metaforen använts i just det här sammanhanget…?) släpptes Where Are We Now? och med löftet om det kommande albumet som dragkrok fullkomligen exploderade den. Konventionella radiovågor som till vardags ockuperas av musiker som Rihanna och Justin Bieber fick snällt kliva åt sidan. Kungen var här. Snarare än att brås på forntida hits som Rebel Rebel och Sound and Vision var det en långsam och balladliknande historia som presenterades med Where Are We Now?. Oavsett hur svaga släktbanden till 70-talets briljanta rocklåtar var tycktes man ha glömt de ljumma milleniumalbumen. Det här var comebacken som alla hade väntat på, the return to form.
Bowie är en mästare på att återanvända sitt eget material. Lodger-klassikern Move On spelad baklänges blir helt plötsligt Bowie-skrivna All The Young Dudes och man skulle kunna tänka att SÅ FÅR MAN VÄL INTE GÖRA? David Bowie får det, och det är något han utnyttjar även på The Next Day. Trumintrot på You Feel So Lonely You Could Die är direkt plockat från Ziggy Stardusts Five Years och tanken ”det här har jag hört förut” slår mig flera gånger under albumets 53 minuter. När liknelsen alltid är till de bra Bowie-låtarna gör det inte så mycket, men när det är från mannen som alltid skapat trender istället för att hoppa på existerande sådana (låt oss glömma 90-talet för en stund) är det tråkigt att han istället för att tänja det Bowie-eska ytterligare helt sonika återgår till 70-talets Bowie och inte gör särskilt mycket mer med det.
Högstanivån på skivan är lika bra som Bowies bästa, men med 14 låtar finns det också en del svagare stunder. Albumets simultana lågvattenmärke och höjdpunkt hittas i (You Will) Set the World On Fire som pendlar från klimaktisk allsång till att vara en dålig pastisch på Diamond Dogs. Receptet för en Bowie-klassiker finns här, och det låter riktigt bra, men känslan av att ha upplevt ett mästerverk infinner sig inte. Kanske har herr Bowie inte följt måttangivelserna korrekt?
Det är svårt att klaga när The Next Day kunde ha varit ytterligare ett tillskott till milleniumplattorna, istället är det en andlig uppföljare till Berlin-trilogin och vad som skulle kunna vara musikens bästa decennium. Det är inte ett return to form men när form innebär knarkpsykoser och låtar som Life On Mars? och Station to Station får det här duga så länge.