Han har blivit galen. När ★-maskineriet först rullade igång med en 10 minuter lång musikvideo föreställandes David Bowie själv deltagande i ockulta scener (en video-serie som sedan fortsatt med samma bandageinlindade karaktär—bland annat inlagd på ett mentalsjukhus) var det den enda tanken som kändes rimlig. De 70-talsminnande självhyllningslåtarna från The Next Day var som bortblåsta, istället utbytta mot långa jazzcrescendon och spöklik sång. Tendenser till rock. Men inte rock. Precis som när Scott Walker 1995 lämnade sin popikon-status bakom sig och trädde in i galenskapen med Tilt finns det inget kvar att förlora för Bowie (kanske har det rentav blivit hans tur att inspireras). Berlintrilogin kommer alltid finnas där, samtidigt som dipparna på 90-talet och poprock-comebacken häromåret skänkt honom kreativt carte blanche. Han kanske inte är galen, trots allt.
Titelspåret, som med arabiskklingande harmoniseringar och avmätt vokaliserande från Bowie låter precis så som prologen i William Friedkins Exorcisten känns. Ni vet, den där en demon väcks i mellanöstern. Det är här (åtminstone om man får tro bandmedlemmen Donny McCaslin) som Bowie indirekt pekar ut IS som förvrängare av religion och påvisar en av religion som koncepts största svagheter–nämligen hur lätt den är att fejka. Bowie är alltid frispråkig men aldrig klarspråkig. Locket har på ★ nämligen öppnats för introspektiva anekdoter om telefoner i toaletter (”I’m so high it makes my brain whirl / dropped my cell phone down below / ain’t that just like me?”) som samsas med alluderingar till avrättningar och korrumperade samhällsystem. Åtminstone kan man via omvägar hamna där, eftersom Bowie aldrig säger det rätt ut. Det är en dålig liknelse, eftersom Bibeln ofta är barnsligt enkel och rak i sitt budskap, men ★ tar ofta formen som en helig skrift, nedstigen från himlen, klar att *tolkas*. Fansen är inte heller sena att haka på: varenda YouTube-video med stjärnan har gett utlopp för långa, långa utläggningar om vad vissa ord och intoneringar betyder i det stora sammanhanget. Bowie har trots allt själv sjungit om sin gudalika status, i traditionell Nietzsche-anda: ”The gods forget that they made me / So I forget them, too”. Gud är död — länge leve David Bowie.
Jag vet inte ifall jag känner mig bekväm med att stämpla ★ som en pånyttfödelse eller reinkarnation (även om liknelserna aldrig legat så nära till hands). Bowies album har i backspegeln alltid känts som förlängningar eller byggstenar på varandra, hur olika de vid en första anblick än tyckts vara. Trots det är ★s kanske största brott hur alldagligt och förlegat The Next Day helt plötsligt låter i jämförelse. Flytvästarna och skyddslinorna och stuntmadrasserna är i den där backspegeln plötsligt löjligt synliga. En säker skiva från en artist som skyr ordets själva innebörd. Å andra sidan var det kanske exakt vad som krävdes för den här totala motreaktionen.
Lustigt nog är ★ den av Bowies skivor som minst känns som hans egen (missförstå mig rätt): Vision och tematik är otvivelaktigt hans, men de musikaliska jazzutsvävningarna är alltid respektfullt påminnande om bandet vid hans sida. Många partier saknar helt sång, och aldrig till skivans nackdel. Kendrick Lamars mastodontverk To Pimp a Butterfly har varit uttalad inspirationskälla för skivan och det är faktiskt inte svårt att se varför. Den skivan var, liksom ★, proppfull med ljud och instrument som i vanliga fall inte förknippas med hiphop. Slutresultatet var hiphop, men resan dit oändligt mycket mer kreativ.
Att bygga vidare på ens arv när det redan är komplett är ingen liten uppgift, men icke desto mindre precis vad Bowie lyckats med här. En musikkatalog som aldrig kommer falla i glömska har blivit större, och skiljelinjen mellan galenskap och genialitet har aldrig varit tunnare.