Arena

David Byrne
Roskilde, 6/7 – 2018

Publicerad: 7 juli 2018 av Nike Rydberg

9

Han hade kunnat vandra in med en boombox. Han hade kunnat ha på sig en väldigt, väldigt stor kostym, men det här är inte Stop Making Sense – herregud, det är inte ens en Talking Heads-spelning. David Byrne, tidigare frontman i ett av världens bästa band, har hur som helst kallat den här turnén för “de mest ambitiösa konserterna han gjort sedan inspelningarna av Stop Making Sense”. Den legendariska konsertfilmen från 1984 gör sig ständigt påmind i hans helt otroliga soloframträdande i kväll – aldrig som nostalgi, bara som livsviktig musikhistoria i presens.

Till synes hälften kultledare och till hälften “pinsam pappa” framträder Byrne i kväll, inledningsvis sittandes bakom ett bord med en hjärna i handen. “How Music Works” hette den minst sagt ambitiösa bok han gav ut 2012, och visst framstår han här som en lärare: i musik och i att leva. 66 år gammal är han tillbaka med sitt första soloalbum på 16 år – efter samarbeten med St. Vincent och Fatboy Slim – där han trots sina meriter faktiskt fortsätter att ta konstnärliga risker. Det hade i kväll kunnat gå lite sisådär med det där, de nya låtarna låter ofta hopplöst daterade och/eller banala, men konsertens koncept lyfter dem högt ovanför en “kul att du fortfarande håller på!”-nivå.

  • Med sig har han en silverklädd orkester, vars varje steg är koreograferat men fortfarande lyser av spelglädje. De verkar ha närstuderat Byrnes musik och hans förmåga att äga en scen genom att egentligen inte göra så himla mycket alls. För vad fan gör han? Springer omkring barfota till ett flöjtsolo, viftar domderande med armarna som en diktator, ramlar och ramlar sedan baklänges in i Once in a Lifetime. Den är en av hela sex Talking Heads-låtar från olika Talking Heads-perioder som framförs i kväll – tillsammans med I Zimbra, Slippery People, Blind, The Great Curve och This Must Be the Place (Naive Melody). Det är både för sjukt och låter för bra för att vara sant.

    David Byrne ropar “AND YOU MAY SAY TO YOURSELF…” och publiken svarar “…MY GOD! WHAT HAVE I DONE?!”. David Byrnes band börjar spela This Must Be the Place (Naive Melody) och publiken skrålar med i gitarrslingan, eftersom det är den bästa låt som någonsin skrivits. När David Byrne sjunger “love me ‘til my heart stops” så stannar bandet musiken, eftersom musik och livet är samma sak. Musik och tid, eller ålder, är däremot inte det. Det är budskapet som fastnar efter spelningen i kväll (mycket mer än någon obligatorisk kommentar om det politiska världsläget). “Time isn’t after us”, som David Byrne själv skulle säga.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 484 [name] => David Byrne [slug] => david-byrne [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 485 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 4 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 246 [filter] => raw ) )