Med sin senaste film, den surrealistiska skräckthrillern Inland Empire från 2006, gjorde egentligen regissören David Lynch allt han någonsin strävat efter. Många diskussioner kan föras om ifall det är hans bästa verk, men desto färre om ifall den snurrar sig längre in i vråer av hjärnan du annars bara kan nå i mardrömmar än något han tidigare gjort. Det gör den nämligen.
Effekten av denna fulländning av Lynchs cinematiska uttryck är att han inte längre verkar vara intresserad av att göra långfilmer. Istället valde han att ge sig in på den musikaliska banan och släppte för två år sedan sitt debutalbum Crazy Clown Time och nu uppföljaren The Big Dream. Musiken är inget som Lynch sedan tidigare är obekant med, den har alltid spelat en mycket stor roll i hans filmer. Angelo Badalamenti har skapat soundtracket till de flesta av dem på ett oförglömligt sätt, med reverbdränkta gitarrer och ljudet av rökiga jazzklubbar. På Crazy Clown Time var hans största svaghet att musiken rörde sig i samma territorier som Badalementi utan att övertyga lika väl, men som tur är har han utvecklats på två år. Visst är The Big Dream fortfarande tveklöst lynchianskt i sin stämning, men musiken är mer mångfasetterad och albumet mer genomarbetat än föregångaren. När Lynch tidigare använde en stadig trummaskin, en mörkt ekande synth och en viskande röst blev det ett lite väl tråkigt och förutsägbart sätt för honom att uttrycka sig, nästan en parodi på sig själv. Nu är musiken mer äventyrlig, den spretar utan att tappa greppet om harmonin.
För en artist vars musik ofta beskrivs med benämningar som experimentiellt och electro är det uppfriskande att intentionen snarare än framåtsträvande verkar vara inåtsträvande. Som alltid med Lynch skapas en fascinerande halvverklighet och på The Big Dream slungas man i den fort med det inledande långsamma titelspåret som sedan övergår i freakblueslåten Star Dream Girl. Tyvärr lyckas han inte hålla fascinationen uppe, varken när han jämrar fram simpla rader som “I miss you so much baby, I hope you come back real soon” eller när han försöker sig på Bob Dylans The Ballad of Hollis Brown. Det är tydligt att Lynch gör sitt bästa för att skapa samma atmosfär i musiken som han gör på film, men har trubbel med det hela när han inte har det visuella att tillgå. Mot slutet lyfter det när han förställer sin röst i en av albumets starkaste låtar Sun Can’t Be Seen No More och i den storslagna avslutningen med Are You Sure och Lykke Li-samarbetet I’m Waiting Here. Just Lykke Li gör sig oerhört väl tillsammans med Lynchs estetik och svalkar albumet likt låten Blue Velvet gör i filmen Blue Velvet eller Sixteen Reasons och I’ve Told Every Little Star gör i Mulholland Drive.
Det är mycket av det vi vet att Lynch kan så väl som vi går miste om när han endast ägnar sig åt musik. Vad är en reverbdränkt gitarr när den inte är soundtracket till bilden av en dansande dvärg bland röda draperier? Vad är hans skruvade atmosfär utan en hjärtkrossande tragisk kärlekshistoria som långsamt vecklar ut sig framför våra ögon? Lynch behöver historierna, karaktärerna, musiken och det visuella för att fullt ut uttrycka sin potential. Med musiken på egen hand fixar han det inte riktigt, men på The Big Dream finns ändå tillräckligt många goda idéer för att rättfärdiga varierandet av uttrycksform.