”De känns amerikanskt blasé på ett extremt ocoolt sätt.”

Papercuts, Woody West Ltd, Trägårn, 21/6

Betyg: 4/10

När klockan blivit elva och denna minifestival varit igång i fem timmar har folk hunnit börja droppa av. Dragplåstret Band of Horses har spelat redan, det börjar skymma och ölen smakar inte riktigt lika gott längre. Det är en gles och stillsam publik som hänger vid minsta scenen för att titta på San Fransisco-bandet Papercuts.

Det första problemet är att ljudet lämnar en del övrigt att önska. Några gånger får vi öronen plågade av rundgångstjut, och spelningen igenom är sången lite kvävd av allt annat ljud. Nästa problem är att man lessnar efter ungefär två låtar. Visst är det gött med lite gitarrpop på kvällskvisten, men om bandet ändå bara tänker vara tråkiga kan jag lyssna på deras skivor hemma. Med bättre ljud och i en bekvämare ställning.

Papercuts melodier och uttryck gör anspråk på mycket. Gitarrslingorna känns ämnade för en större publik och mellansnacket existerar inte. Väldigt svart och svårt, eh… Nej, låtarna talar inte för sig själva, det framstår enbart som drygt och trist. Bandet själva skulle även de kunna lyssna på sig själva hemma. Och kanske runka lite samtidigt.

Melodierna söker vara arenastorslagna, men så står de på minsta scenen, och skulle vara så himla söta om de slappnade av lite. De känns amerikanskt blasé på ett extremt ocoolt sätt. Jag önskar mig mer närvaro och engagemang av en liveupplevelse, även om låtmaterialet har sina gyllene stunder.

Text: Anna Theresia

Foto: Magnus Olsson