”De levererade, och det med besked.”

Pulp, Way Out West

Betyg: 9/10

1979: Pulp bildas (då under namnet Arabacus Pulp). 1981: Pulp släpper sin första fullängdare It. 1990: Jag föds. 1995: Pulp slår igenom stort med albumet Different class och i synnerhet låten Common people. 2001: Pulp spelar i Sverige på Storsjöyran. 2003: Pulp tillkännager att de splittrats. 2008: Jag upptäcker Pulp (mitt livs kärlek). 2010: Rykten om en återförening sprids via NME. 2011: Återföreningen blir verklighet.

Och hur jag glatts åt detta ända sedan Way Out West tillkännagav bokningen någon gång i februari. Vad man måste förstå är att jag i flera år nu älskat Pulp djupt och innerligt, och levt i tron att jag aldrig i hela mitt liv kommer att få uppleva dem live. Jag har tittat på youtubeklipp från feta konserter i Glastonbury, och trott att det var det närmaste liveupplevelsen jag kommer komma. Därför fanns det en enorm press på den här spelningen från min sida. Skulle den vara allt jag ville att den skulle vara? Eller skulle jag gå därifrån desillusionerad, besviken och avtänd?

Jag hade inte behövt oroa mig. Jarvis och gänget levererar precis som de ska. Bandet öser på med hitsen och publikfrieriet. Den karismatiske Jarvis kastar ut godis till oss, ”ni måste vara trötta efter att ha väntat på Kanye West hela dagen” (och poängterar noga att de inte är sponsrade av Nestle). Han dansar som bara han gör (precis som i youtubeklippen!), med teatraliska handgester och oerhört sexuella höftmoves. Pulp, och framför allt Jarvis, är ett band som andas sex med både sensuella låttexter, stönande sånginsatser och intensitet i musiken.

Det jag saknar, som hängivet Pulpfan, är de lite mer obskyra låtarna. Setlistens tyngdpunkt ligger på Different class, givetvis, och His ’n’ hers. Det hade varit roligt med någon äldre låt, från deras 80-talsplattor, kanske någon av de mer experimentella. Pophitsen är svinbra, så klart, men Pulp är även ett konstnärligt intressant band, vilket de inte alls visar här. Det anas lite i singlarna från de två sista albumen, This is hardcore från plattan med samma namn (1998) och Sunrise från We love life (2001), men denna nörd hade velat se fler sidor av Pulp. Jag anser dock att Pulp gjorde precis vad de skulle. Den del av publiken som faktiskt var där för Pulp (och inte för Kanye West som spelade senare på samma scen) lär ju mest ha varit intresserad av just 90-talshitsen. De levererade, och det med besked.

P.S. Jarvis Cocker, jag älskar dig. D.S.

Foto: Magnus Olsson