De suveräna låtarna gör det lätt för Errors
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Errors

Hultsfredsfestivalen

Betyg: 7/10

Låt oss stycka upp lite. Postrocken har genomgått en hel del förändringar sedan musikkritiklegenden Simon Reynolds recenserade Bark Psychosis album Hex 1994 och slängde sig med termen. Om man ser på den snirkliga genren tycker jag mig se framförallt fyra konkreta vågor, även om man förstås missar en del i en sådan generalisering. Den första innehöll band som Slint och Gastr Del Sol och påminde rätt lite om det vi idag brukar lägga under genrens lupp. Den andra växte fram i slutet av 90-talet där Godspeed You! Black Emperor gick i bräschen. I våg nummer tre sminkade exempelvis Explosions in the Sky och This Will Destroy You över experimentella och avantgardistiska element som skavde.

På våg nummer fyra surfar Errors och de gör det väldigt bra. Tillsammans med nordamerikanska Holy Fuck och Battles flyger britterna med en elektronifierande ådra fram i främsta led. Att de är signade av Mogwais bolag känns fullkomligt naturligt då Errors låter ungefär som om nämnda band hade nyttjat sin medlem Barry Burns synthtalang ytterligare.

På Hultsfreds vita scen dansar en tämligen liten skara människor i lutning till deras utsvävande, omfångsrika musik. Bakom trumsetet sitter James Hamilton och spelar så rasande att man oroar sig över framtida muskelbristningar för människan. Errors stora styrka torde vara att trots att man har en superteknisk talang bakom en av komponenterna tar det aldrig över helheten. Det smeks in så effektivt bland effektpedalerna att man häpnar. Ett band som Russian Circles skulle kunna lära mycket av just denna förmåga att ”gömma” en furiös trumslagares ambitioner i ordentliga låtar.

Allra bäst är de så oerhört rika låtarna från det exceptionella albumet Have Some Faith In Magic som släpptes tidigare i år. Stycken som Tusk och Magna Encarta kittlar varje nervtråd de kan hitta. Men helt bekväma känns Errors ändå inte. Musikaliskt finns oerhört lite att klaga på men inramningen är inte direkt sexig. Några snubbar som står rakt upp och ned och spelar. På en tät klubb kan man klara sig med det, men på White Stage – som är ett förhållandevis stort rum – blir det ett lite konstigt ingenmansland när de varken spelar på det introverta á la gemene shoegazemusiker (exempel: dimmiga ljus eller allmän tystnad) eller gör några större publiknärmanden.

Med en lite tydligare profil skulle Errors vara ännu lite med njutbara, men de får trots allt väldigt mycket gratis genom att bara spela sina låtar. Som när de stänger konserten med Have Some Faith In Magics sista låt Holus-Bolus. En accelererande raket som färdas rakt igenom 20 år av experimenterande rockmusik.

Foto: Filip Mijatovic