Pustervik

Deafheaven
Göteborg, 17/9 – 2018

Publicerad: 19 september 2018 av David Winsnes

6

Honeycomb, den första singeln från Deafheavens fjärde album Ordinary Corrupt Human Love, utbrister George Clarke ”I’m reluctant to stay sad!” Strax därefter får Kerry McCoy till fullo leva ut de hårdrocksfantasier han så uppenbart tryckt på sedan bandet skapades. Kvintetten glider över från en tornado av ljud in i en gitarrmelodi som kunde, borde, är väl skriven av Thin Lizzy. Clarke liknar sin kärlek vid ett nervöst barn. Om hans skrik på de tidigare tre skivorna nästan uteslutande haft negativa konnotationer kring hans relationer, familjeband och personliga egenskaper bröt han igenom här, en insikt om att faktiskt kunna förtjäna saker, en krigsförklaring mot självföraktet.

Efter några succéartade år draperade i ett ständigt kaotiskt tillstånd var det en praktfull utblomning. Clarke och McCoy var en gång i tiden utfattiga, deras genombrott Sunbather handlade om att längta efter ett rikare, mer fullständigt liv och skrevs bland annat när Clarke bodde hemma hos sin mamma. I samband med genombrottet, och de 200 konserter som följde New Bermuda, gick båda ner sig i missbruk bakom scenen. De senaste åren har det mesta gått deras väg karriärmässigt, men de mörka teman som var bidragande till att göra dem stora var också det som gjorde Clarke oförmögen att hantera förändringarna.

Någonstans kom de till ett vägskäl och lyckades ta sig ur det. ”Nikki Sixx was 27 when shit got really bad and he tried to clean up for the first time”, säger Clarke i en intervju med Stereogum och konstaterar att om man inte dör vid den åldern ”you can do a lot of shit”. Utvecklas som sångare, till exempel. På Pustervik står en kvintett som aldrig varit mer samspelta som grupp och till synes heller inte mer självsäkra på sin egen uppgift. McCoy gungar på ett sätt som gör att det ser ut som att hans gitarrmelodier väller fram direkt ur kroppen. Clarke hörs på ett sätt i mixen som han inte var i närheten av när Deafheaven Göteborgsdebuterade på Truckstop Alaska för sex år sedan. I Glint drar han ut ett på ett skrik tills ett par framför mig tittar skärrat på varandra, och där hans röst mojnar bär ljudeffekterna vidare den. Dessutom är hans scenpersona förhäxande: en androgyn lek med teatraliska gester, miner och våldsamma utfall.

Men hur maffigt det än låter när Daniel Tracy växlar mellan blast beats och benhårda, jämna slag på Sunbathers titelspår eller när den ondskefulla gitarrsektionen byggs upp i Brought to the Water, tappar Deafheaven nerv i sitt liveframträdande för varje platta de lägger på sin diskografi. De är bättre musiker men verkar vara allt mindre intresserade av att skriva kärnfulla låtar. Den fristående singeln From the Kettle Onto the Coil hade framstått som en Taylor Swift-hit i sammanhanget med sina strama sex minuter. I stället förlorar sig Deafheaven i låtar (Worthless Animal, You Without End) som i sina sämsta stunder känns som skuggor av vad de redan utförde till perfektion på Sunbather.

Dream House, arenametal i ordets kanske enda positiva bemärkelse någonsin, är solen i kontrast mot de ögonblicken. När Clarke, McCoy, Tracy, Shiv Mehra och Chris Johnson kort stannar upp och i en skälvande sekund inväntar sitt sista stora crescendo är det ett band i fullkomlig samklang. På Pustervik den här kvällen är deras tre äldre låtar de som höjer sig över mängden i styrka och dynamik men samtidigt är det svårt att vara ens ett uns besviken på en grupp som för första gången någonsin verkar vara i fas – med varandra, med sig själva, med att spela och leva och älska.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1198 [name] => Deafheaven [slug] => deafheaven [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1199 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 22 [filter] => raw ) )