Pustervik

Deafheaven
Göteborg, 20/3 – 2016

Publicerad: 22 mars 2016 av Noa Söderberg

8

Den 11 juni 2013 är George Clarke, Deafheavens sångare, gäst i podcasten 100 Words Or Less. Tillsammans med intervjuaren tillika hardcoreprofilen Ray Harkins diskuterar han bandets framtid, ambitioner och hunger. När de kommer till frågan om att leva på sin musik svarar George snabbt: ”Det vore galet, jag kan inte ens tänka mig det”. Samma dag som podcasten publiceras släpps Sunbather. ”Jag skulle vilja kika fram runt hörnet och se vad som händer härnäst”, avslutar George.

Han behövde inte vara nyfiken särskilt länge. Den rosainklädda nydebuten blev kärleksbombad av en rörande enig kritikerkår och spreds över hela världen. Samtidigt ritade den om kartan för vad metal kan vara. Över en natt hade bandet säkrat sin plats i historien och framtiden.

I den processen fick de också ett något missvisande och mycket meningslöst epitet klistrat på sig: hipster-metal. Begreppet bär en sur underton av att de skulle vara mindre genuina än hjältarna de växte upp med och att deras musik är en fluga. Kombinationen av shoegaze, postrock och black metal kan förvisso låta en smula kalkylerad och tidsbunden på pappret, men ikväll råder det inga tvivel om vad de kommer från och till syvende och sist är: ren, förbannad och desperat metal.

Gitarristen Kerry Mccoy bär At the Gates-tröja för att hylla Sveriges finaste metal-export. George Clarke spänner ögonen i oss på sitt säreget djävulska vis och gör circle pit-tecken med fingrarna. Men framför allt märks arvet i själva musiken, från thrash metal-käftsmällen Luna till hardcoregunget i Come Back.

Den hunger som George pratar om i tidigare nämnda podcast, och som var ett huvudtema på Sunbather, är som bortblåst i New Bermudas texter. Istället handlar den senaste skivan om stagnation, att uppnå det man alltid drömt om och inte veta vad man ska göra härnäst. ”Where has my passion gone?” skriker George i albumets första skälvande stunder. Inför den här turnén verkar de ha hittat den igen. Utöver att de skiner rent tekniskt och musikaliskt visar låtvalen på en längtan efter framåtrörelse: minus extranumren ägnas hela setet åt att spela New Bermuda i dess helhet. Möjligen är det lite tråkigt att låtarna också spelas i inbördes ordning, och jag kan inte undgå att sakna Sunbather-toppar som The Pecan Tree och Irresistible, men att som band ha blicken framåt är trots allt överordnat det mesta.

Allra tydligast märks den återfunna passionen under Come Back. I samma sekund som det korta och trevande introt tar slut avbryter George sin ganska märkliga (och ibland närmast sensuella) dirigentliknande dans för att istället titta på oss som att han ska mörda oss allihop. Blastbeatsen flyger ut i rummet, porten till helvetet öppnas och han leder vägen in. Pustervik hade lika väl kunnat sjunka genom jorden på två sekunder.

Efter den obligatoriska vändan back stage plockar de upp det mest framstående från Sunbather. Titelspåret kommer som ett slag i magen, en euforisk flygfärd och en trappa till himlen på en och samma gång. Ett ostoppbart leende breder ut sig över hela mitt ansikte. Medvetandet lämnar kroppen och betraktar den urkraft som tar sig in i varje golvspricka, varje tillknäppt hjärta och varje historiebok värd att skriva. Deafheaven är fem helt vanliga killar som tillsammans gräver fram det otyglade monster som bor i oss alla. Det är så man skriver livsavgörande musik.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1198 [name] => Deafheaven [slug] => deafheaven [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1199 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 20 [filter] => raw ) )