Live

Deafheaven
Roskilde, 4/7 – 2015

Publicerad: 6 juli 2015 av David Winsnes

7

Deafheaven borde fylla Pavilion enkelt. Det är Roskildes minsta scen men kvintetten har som bekant ett problem som stavas Paul McCartney-krock. Många av de trendkänsliga besökare som nyfiket säkert hade pallrat sig dit annars stannar och återupplever föräldrarnas vinylback framför Orange-scenen. Samma sak gäller för många av de rockrävar som möjligen tycker Deafheaven är lite pretentiöst men gärna hade tagit sig dit och på riktigt undersökt vad det babblas om. Kvar som målgrupp för konserten med ett av de senaste årens mest omskrivna metalband blir endast deras absoluta kärna av fans och några fulla kufar som letat upp det mest högljudda de kan hitta för att göra obscena gester till.

Även tidigare år har de tematiska metalkvällar Roskilde anordnat på Pavilion varit av yppersta klass. I år avlöser Tombs, Deafheaven, Myrkur och Young and in the Way (två signade till Deathwish, två till Relapse, båda dominanta skivbolag inom extremmusik) varandra in i natten och mellan akterna har festivalen forslat dit ett gigantiskt dj-bås som förser den väntande publiken med utpyrande rödfärgad rök och svartmålad metal. Det är ett ambitiöst initiativ som ingen annan pop- och rockfestival i Europa skulle kunna eller våga arrangera – en mysig luftficka för oss som inte vill få onda blickar från folk för att vi inte kan exakt vilka Wings-låtar McCartney brukar spela på sina turnéer.

Just luftficka, eller snarare luftgrop, är ett bra ord att beskriva Deafheavens musik. Deras omtvistade vägg av ljud brukar till slut bankas sönder och rasa rakt ner i form av posthardcore-liknande breakdowns. Under inledande Dream House och Sunbather har en av konstellationens två originalmedlemmar, Kerry McCoy, däremot vissa problem med ljudet på sin gitarr, vilket gör låtarna rörigare och svårare att urskilja (förinspelade mellanspåret Irresistible blir ingen stämningsbehållare när den mest överröstas av McCoys försök att hitta rätt ljud). Men frontmannen George Clarke skriker i vanlig ordning som om han vore förföljd av tankarna han skriver om och så fort Deafheaven växlar från rent rens till ett U2-ifierat Mayhem låter det trollbindande. När Clarke hysteriskt upprepar ”I want to dream” i slutet av Dream House är det så nära hans band kommer en storslagen arenalåt.

Trots att Deafheaven varit med i Apple-reklamer och skapat det i musikmedia bäst mottagna albumet 2013 är man dock knappast vid den punkten i karriären än. Inför en gles men engagerad publik framför de en innerlig version av The Pecan Tree – Clarkes nakna uppgörelse med sin egen far och genom honom sig själv – glider över i nya singeln From the Kettle Onto the Coil och avslutar traditionellt med Roads to Judah-verket Unrequited. (Personligen hade jag hellre sett Deafheaven börja spela deras råa mästerverk Violet igen, den stora höjdpunkten under deras första Skandinavienvisit 2012, men de verkar numera välja bort sina mest opolerade alster.)

I en överväldigande värme stänger Deafheaven konserten med en låt om vinterns helvete och kalla sommarnätter. ”There is no such thing as the past, present, or future / There just is, and it never goes away”, väser Clarke fram och ringar i förbifarten in problematiken med festivalspelningar för många metalband: det är svårt att helt relatera till nedbrytande existentialism när det är så kul att vara på festival.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1198 [name] => Deafheaven [slug] => deafheaven [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1199 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 22 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 247 [filter] => raw ) )