Deakin är en perfektionist. Enligt egen utsago har han också svårt att se värdet i det han gör. Därför är det olyckligt att han 2009 startade en crowdfunding-kampanj för att spela in ett soloalbum. Albumet blev inte klart för att han inte var nöjd. Lägg där till på pressen att lyssnarna faktiskt redan har betalat för albumet. Eller att Deakins första sång- och låtskrivarinsats i Animal Collective (Wide Eyed på Centipede Hz) fick mycket ljummet mottagande. Tröskeln att släppa material blev bara högre och högre.
Först sju år senare har pressen näst intill försvunnit och Deakin har mod och självförtroende nog att göra ljud från sig. Deakin avstod kollektivets senaste album Painting With för att fokusera på att till slut göra klart Sleep Cycle. Men det vore orättvist att bedöma albumet som frukten av sju års studiotid – Sleep Cycle är inte samma album som Deakin crowdfundade 2009. Visst, de som var med 2009 fick detta album på posten, men det är snarare plåster på såren. Istället för att gå över den gigantiska tröskeln valde Deakin istället dörren bredvid.
Albumets första spår, Golden Chords, är skivans mest intima och ömsinta spår, där han tycks titta inåt för att hitta insikter. ”Simplify, define your goals, and watch them grow” sjunger han med en självsäkerhet han tycks ha saknat tidigare. Skivans andra spår, Just Am, låter en hel del som den senaste Animal Collective-skivan Deakin medverkade på, Centipede Hz, och är kanske albumets höjdpunkt. Under lager efter lager av ljud har han kilat ner skivans starkaste melodier, som parat med en spännande låtbyggnad belyser vilken sorts musik Deakin gör bäst.
Ett stort frågetecknet kring albumet utgörs av honom själv – mellan varje spår tycks han byta skepnad. Det är tydligast på låten Footy, där han nästan tycks imitera bandkollegan Avey Tares sångstil och fraseringar. Footy låter som en outtake från Strawberry Jam, vilket antagligen tillfredställer många fans, men skapar förvirring. Det låter nästan som att han är inspirerad av sitt eget band.
Sleep Cycle är inget långt album – 6 spår på 33 minuter, varav två av dessa kan karaktäriseras som instrumentala eller övergångslåtar. Det lämnar ett album med fyra låtar. Ingen jätteimponerande skörd med tanke på albumets långa historia. Men det är inte albumets längd som är problemet. Det är Deakins oförmåga att hitta sitt egna uttryckssätt. Det är inget dåligt album, och etablerar honom som en relativt kompetent vokalist. Men han har inte hittat sin egen röst än.