Cirkus

Death Cab for Cutie
Stockholm, 11/2 – 2019

Publicerad: 14 februari 2019 av Olivia Nordell

7

Jag gillar hur Ben Gibbard spottar ur sig sina ord på scen, hur spetsig hans röst är, nästan obekväm. Som sångröst är den rent tekniskt knappt mer än medioker – men det andfådda, nästintill klena får det att kännas som att det han vill säga är svinjobbigt att säga. Det når alla i publiken – är det obekvämt att höra är det obekvämt att lyssna, men man lyssnar än mer noggrant. Det är märkbart redan från öppningslåten I Dreamt We Spoke Again, den låt som även startar i gång senaste albumet Thank You for Today.

”Only in, yes, only in a dream / Is anything, is anything the way it used to be?” är en typisk sådan rad som verkar mödosam att få ur sig – kanske är Gibbard bara förkyld, kanske är det anledningen till att det är så svårt att få orden att flyta ihop på ett sätt som inte låter forcerat – men forcerat är det ändå. Eller är det bara i rent klyschig konstnärs-manér för smärtsamt att ens yttra orden man en gång skrivit ner? Det spelar ingen roll.

  • Men får man generalisera? I så fall tror jag att åtminstone 60 procent av publiken på Cirkus älskade The O.C. och identifierade sig med Seth Cohen och att det är åtminstone en liten del av skälet till att de är här i kväll. Det är också en liten del av anledningen till att kritik inte kommer ha någon effekt, för nostalgi är en så pass stark känsla att den sväljer all negativitet hel. Det är anledningen till att jag, i stället för att se det som en brist, älskar hur Gibbard spottar ur sig orden eftersom Death Cab for Cutie i The O.C. var en så stor del av mitt musikaliska uppvaknande när jag var typ tio och drömde om att gå på ett amerikanskt high school. Var inte Seth en sådan karaktär som gjorde att sena 80-talister och 90-talister började identifiera sig som en ”person som gillar musik”?

    Tack The O.C. och förlåt alla andra. Bandet är otroligt samspelt, setlisten tickar både dramaturgiskt och musikaliskt av alla punkter – blandar gammalt och nytt och intensivt och matt. Allting i ljudet lyfts live. Publiken är högst entusiastisk, varje låt förtjänar en stående ovation. Men det är de tidiga låtarna som når ända fram, som visar varför majoriteten av publiken är här. Som när de under extranumren spelar 00-talets version av Wonderwall – I Will Follow You Into the Dark, och stämningen nästan blir andaktsfull. Min pojkvän måste hyscha mig när jag pratar för högt för att alla är så tysta.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1255 [name] => Death Cab For Cutie [slug] => death-cab-for-cutie [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1256 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 24 [filter] => raw ) )