Arena

Death Grips
Roskilde, 5/7 – 2019

Publicerad: 7 juli 2019 av Malcolm Jeppsson

5

Death Grips är en av den moderna alternativa musikvärldens mest legendariska akter. All musik de släppt har blivit mer eller mindre lyft till skyarna, och med sitt unikt råa och aggressiva sound har de tagit en plats i många unga hardcore-älskares hjärtan. Av den anledningen så var det sista jag förväntade mig en långtråkig konsert. Detta var inte deras stoltaste stund.

Som vanligt så går trion på scen och soundcheckar bara tio minuter innan konserten börjar, som en teaser för att att få igång publiken. Det går sådär, med undantag för en lagom stor skara mosh-sugna ungdomar längst fram. Arenatältet är inte ens halvfullt, inte främre fållan heller. Det är precis innan 02:00 under Roskildes näst sista natt. Stämningen känns utmattad. Besökaren bredvid mig utbrister “So.. Death Grips. Nice.”

  • Så slår klockan prick och bandet går på. Den gigantiska skärmen bakom scenen lyser helt rött, så att allt man ser av medlemmarna är deras siluetter. Det är utan överdrift det snyggaste jag sett på scen, någonsin. Valet av första låt, Lost Boys, hade inte heller kunnat vara bättre. Den är drivig och snygg, och väcker lite av en känsla som jag inte känt sedan första gången jag såg dem, 2017 på Way Out West. Känslan är dock inte alls lika euforisk som då – det tunga, fokuserade och intima finns inte alls där på samma sätt.

    Ljudet är högt, skränigt och ofokuserat – kanske festivalens sämsta. Det går att argumentera för att det är en del av Death Grips estetik, men det hörs att detta inte är med flit. Basen släpar och MC Rides röst hörs väldigt dåligt. Det kan också bero på att frontmannen verkligen inte är i form – han orkar inte skrika särskilt mycket och hänger inte med i de uppskruvade tempona. I Break Mirrors With My Face in the United States låter bara som gröt, och vid ett tillfälle tappar han till och med andan i några sekunder. Närvaron och intensiteten som finns på skiva och som gör MC Ride till en av mina absoluta favoritrappare finns inte alls här. Inte heller trummisen Zach Hill hänger med, och att de båda behöver playback på många av låtarna är lite pinsamt.

  • Ungefär halvvägs in i konserten tröttnar jag. Publiken närmast scen kastar sig lika våldsamt fram och tillbaks mot varandra som i början av konserten, men bara en liten bit bakom står folk stilla. Frågan är vilken grupp som faktiskt lyssnar mest noggrant på själva spelningen, och lite fördomsfullt kan man gissa att det inte är skaran längst fram. Jag kan inte riktigt släppa besvikelsen över gruppens oförmåga att imitera kvaliteten på sitt inspelade material. Känslan som Death Grips gav för två år sedan återskapas den här festivalen snarare av akter som The Comet Is Coming, black midi (vars magiska trummis Morgan Simpson är vad Zach Hill var i Hella för 15 år sedan) och Crack Cloud.

    Konserten får sina bästa stunder när hitsen Get Got och Guillotine spelas. Det märks att de spelats mycket, för helt plötsligt hänger MC Ride med i tempot. För övrigt dominerar det äldre materialet setlisten. Det är tur, för de gånger som material från de senare plattorna förekommer så är det verkligen inte bra utfört.

    Death Grips utvecklas på skiva, och har alla möjligheter i världen att utvecklas live också, med en fanbase som älskar och uppmuntrar deras experimenterande. Att de inte utnyttjar det för att utforska sig själva mer är synd. Sjön känns grund. Trion avslutar med Fever, och lämnar sedan scenen snabbt. Zach Hill håller upp sin ena arm som tack. Det är ingen bra sak att ljuset var det bästa med konserten.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1116 [name] => Death Grips [slug] => death-grips [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1117 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 16 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 295 [filter] => raw ) )