Av bandnamnet att döma hade jag på förhand kunnat missta dem för ett punkband som kickar Berlins underjord om kvällarna. Revolutionistiska idéer och herravälde hade mycket väl kunnat vara komponenter att förknippas med. Death In The Afternoon är inte ett knytnävslag i magen eller ett extra emblem på skinnjackan. Men stöpta i ett par Dr. Martens har de förkroppsligat 80-talets syntvåg till en samtida konstruktion. Dess strimmor av Basildon sätter prägel på ljudbilder som annars rör sig mer mot Anthony Gonzales skapelse, M83. Inte samma utsträckta shoegaze-atmosfär som låter ljudbilderna skäras i tusen bitar. Det handlar snarare om en hinna av pop som acklimatiserar syntens fortsatta existens.
Det är dess subtila tillvaro som stillar hungern. Matta OKOK får till och med Neubauten-underarmar att se ljust på dagens musikklimat. För när den elektroniska musiken hamnat i en fadäs där house och dubstep stjäl allt hopp i rampljuset är det oerhört befriande med musik långt bortom detta mastodonta spektra. Och likt omslaget finns där hörnstenar från regnbågens alla nyanser. Ett omslag som i sig skulle kunna tillhöra valfri japansk indiefilm.
Det här är en flört med det förflutna, på sina håll nästan ikoniskt paradoxalt, samtidigt som det kan vara det mest naturliga möte mellan nutid och dåtid. Det är trots allt en övervägande våg av syntpop anno 00-talet, men som bäst när influenserna andas ett avskalat Depeche Mode. Syntmattorna i Tricks blir en 80-talsdrog. Ett eko av falsettsång och syntslingor om vartannat som på sina håll binds upp av luftiga gitarrer likt Talking Heads.