Deerhunter
Monomania

6 maj, 2013
Recension av Klas Mattsson

Utan att överdriva är Deerhunter ett av mina favoritband. De har på ett mästerfullt sätt blandat shoegaze och drömpop med indierock och fullfjädrad pop. Resultaten har varit slående stabila; Cryptograms och Microcastle är några av de mest fulländande skivorna att släppas på 00-talet. På 2010 års Halcyon Digest började de på vissa spår att flörta med garagerocken, vilket är en väg de har fortsatt vandra längs med på Monomania. Och det är där någonstans som problemen börjar rada upp sig. Deerhunter har alltid letat efter nya uttrycksätt och genrer att gräva ner sig i – på Monomania har de vridit tillbaka klockan till 2005 och Turn It Up Faggot. Det är konstigt att lyssna på ett Deerhunter-album som återvinner idéer – det känns oinspirerat och fantasilöst.

Med det sagt inleds Monomania med en av deras bästa öppningslåtar hittills; Neon Junkyard genererar med sin lättillgängliga sångmelodi och skarpa gitarrer ett intresse för albumet. Den följs av Leather Jacket II som besitter all den där attityden som sångaren Bradford Cox pratade om innan utgivningen. Skramliga gitarrer och en punkattityd som kan liknas med just en läderjacka. Den följs av Lockett Pundts enda skriv- och sångbidrag på albumet, The Missing, som känns som en throwback till Microcastle och dess drömska ljudlandskap.

Dessa tre inledande låtar ger en falsk förhoppning till vad som komma skall. De följs, utan att överdriva, av den sämsta trelåtssträckan i Deerhunters historia. Pensacola är en tillintetsägande alt-countrydoftande låt med en melodi som bara blir störande i längden och Dream Captain innehar några av Coxs mest skrattretande textrader hittills. Blue Agent är albumets absoluta lågvattenmärke – det känns som Cox skriver liknande låtar fem gånger om dagen. Hans sångstil är irriterande, gitarrplinkandet är irriterande och faktumet att han ens valde att inkludera den på albumet är irriterande. Varför sade ingen ”stopp”?

Titelspåret är allt som resten av albumet saknar. Edge, attityd och råhet. Hade Deerhunter verkligen gått in för att göra ett album fullt med punkattityd hade de lyckats – nu verkar de ha tappat riktlinjen halvvägs dit. Att ett av de mest mångfacetterade indierockbanden återigen väljer att visa sina garagerock-egenskaper är för mig oförståeligt. Vägen är redan upptrampad av flera hundra andra band – inklusive dem själva. Faktum att Deerhunter inte förnyar sig är dock inte det största problemet här – problemet ligger i att låtarna helt enkelt inte är tillräckligt bra. Någon borde ha sagt stopp.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 640 [name] => Deerhunter [slug] => deerhunter [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 641 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 10 [filter] => raw ) )