Deerhunter
Primavera Sound, 4/6 – 2016

Deerhunter har de senaste tio åren ständigt haft blicken mot horisonten och aldrig varit villiga att stå stilla. Detta har sin grund i den excentriska frontmannen Bradford Cox, som tycks återfödas lika ofta som de släpper ett album. På sitt senaste album, Fading Frontier, skruvade Cox ner tempot jämfört med det hysteriska albumet Monomania, och detta är något de förmedlar på scenen i någon slags blue eyed soul-tappning.

När de går på en av Primaveras största scener till tonerna av en kraftigt omgjord Rainwater Cassette Exchange känns det som en korsning av Young Americans–David Bowie och Kaputt–Destroyer. Det är en snygg entré – men direkt från start har bandet ljudproblem. Det är oerhört lågt. Efter halva låten är det som att en till högtalare slås på, och skillnaden är som dag och natt. Men det tar bort mycket från låten.

Cox pratar om att han är inklämd mellan två av sina största idoler någonsin – Brian Wilson och PJ Harvey. Han säger till och med att höra Brian Wilson framföra Monster Mash var en ”highlight of my mid 30’s”. Sedan pratar han om att han älskar Primavera och att det kommer bli en skitrolig kväll. Men publiken verkar inte vara med på noterna.

Det är sista dagen på festivalen, och publikens bristfälliga engagemang går som en röd tråd genom hela dagen. Bradford Cox är en entertainer – men han får inte riktigt utlopp för det på Primavera. Publiken ger honom inte något tillbaka.

När de gick av efter den funkiga Snakeskin kändes spelningen inte riktigt klar. De hade visserligen spelat fanfavoriter som Agoraphobia och Desire Lines, men de där riktiga rökarna saknades. Lamporna lyser ut mot publiken. Men reaktionen är pissljummen. De kommer inte ut igen. Det blev inte en skitkul kväll som Bradford Cox hade hoppats på – och det var inte på grund av honom, men på grund av publiken. Det är alltid en uppförsbacke att spela sista dagen.