Det är snart 15 år sedan Deerhunter släppte sitt debutalbum. Gruppen har under ledning av den stundtals maniska excentrikern Bradford Cox skapat öronbedövande ljudmattor, len indierock, utsvävande shoegaze och frenetisk punk. Mellan 2007 och 2010 pumpade de ut musik på en rad fantastiska album och EP-skivor, och det som inte fick plats hamnade antingen på soloprojekt eller på bandets blogg. På senare år har dock utgivningstakten bromsat in markant, och det har hunnit gå nästan fyra år sedan de släppte Fading Frontier.
Why Hasn’t Everything Already Disappeared? kommer alltså med eftertanke. Det märks. Varenda låt känns som ett hantverk som finputsats mödosamt under lång tid, från struktur till ljudmix. De har putsat och filat ner albumet till nätta 35 minuter – och ändå undrade Bradford Cox i en intervju nyligen om någon ens kommer orka lyssna genom hela albumet.
Problemet ligger egentligen inte i albumets längd (Fading Frontier var faktiskt några sekunder kortare), utan i låtarnas längd. Albumet kryllar med intressanta idéer, men de är konstant inbromsade och avslutade innan de når hela vägen fram. Cox verkar så upptagen med att tänka på hur dålig koncentrationsförmåga Spotify-generationen har att han inte låter sina egna idéer löpa linan ut innan han känner sig tvungen att avsluta spåret. Trots detta finns det faktiskt inte ett enda svagt spår på skivan – det är kanske en av gruppens mest jämna skivor. Allt är bra. Men inte så mycket mer än så.
Vissa låtar sticker dock ut. Détournement är en inre monolog från Cox där han likt en svävande demon pratsjunger genom en vocoder till gnistrande syntslingor och släpande rytm. Plains är närmast en feel good-låt, där melodin låter som något de lånat av Jens Lekman och sångstilen och texten för tankarna till Dan Bejar från Destroyer. What Happens to People? har en av skivans bästa melodier, och har dessutom ett av få partier på hela albumet där de tillåter sig själva att sväva ut. Däremot sätter låten fingret på ett annat av albumets svagare sidor: texterna.
Bradford Coxs texter har varit som bäst när han blickar inåt och som sämst när han blickar utåt. 2015 års Fading Frontiers texter var några av de bästa i gruppens karriär, där Cox var ödmjuk inför världen. Då tycktes han nästan se tillbaka på hur dumdristig han varit tidigare, och ville i låten Living My Life nästan be om ursäkt inför sig själv (”I’ve been spending too much time out, chasing the fading frontier”). Nu blickar han däremot strålkastarna utåt igen, och undrar vad som hände med folket och konstaterar att ingen sover i det oroliga landet. Det är inte tillräckligt smart för att vara en tankeställare och inte tillräckligt känslofyllt för att beröra.
Det är lätt att bli besviken på ett band i Deerhunters kaliber när de skapar något som inte snuddar vid mästerverk. Det är kanske orättvist att döma albumet för hårt – Why Hasn’t Everything Already Disappeared? är en bra skiva som förtjänar din uppmärksamhet. I slutändan är det en skiva som inbitna fans kommer finna glädje i, men den kommer inte övertyga nytillkomna lyssnare om varför Deerhunter är ett av vår tids bästa rockband.