Deftones är ett otroligt märkligt band. Med rötterna i nu-metallens glansperiod uppfattades de under 90-talet som ett dussinband i genren: Thrash metal-riff blandade med melodiska refränger – check! Frontman med goatee och spikes – check! DJ på scenen – check! Men bakom den vämjeliga 90-talsytan, den delen av det sena 90-talets estetik som bedömts för töntig för att fetischera ens idag, stack Deftones ut. Det räcker med att se vilket liveframträdande som helst från den perioden för att förstå att de egentligen har mer gemensamt med Tool eller At the Drive-In än vad de någonsin hade med Staind eller Linkin Park. Frontpersonen Chino Moreno sa följande i en intervju: ”It’s all on record. We told motherfuckers not to lump us in with nu metal because when those bands go down we aren’t going to be with them”.
Sagt och gjort, nästa albumsläpp White Pony är möjligtvis alternativmetallens motsvarighet till Radioheads OK Computer, ett album som mixade det hårdföra riffandet med shoegaze, post-rock, trip-hop, och andra möjliga och omöjliga influenser. Bandmedlemmar kunde ses bära Morrissey-tröjor och framförde covers på Depeche Mode för en publik som förmodligen brydde sig väldigt lite om de nya influenserna. Samtidigt skaffade de sig en ny, mer trogen publik som bar bandet över 2010-talets tröskel och ända in i samtiden. Sedan dess gör Deftones någon slags konstrock, med en fot stadigt kvar i 90-talets skoningslösa alternativrocksriffande. Det är en musikalisk gren som är så pass otrendig att gruppen nästan måste vara bra för att ha överlevt den här sidan av milleniet. Gore stärker den tesen.
Titeln är passande. Gore är ett ord som på egen hand är svårtolkat och mångtydigt, samtidigt som det paradoxalt nog har en relativt tydlig innebörd som för tankarna till inälvor, slem eller blod. Att det på omslaget står skrivet över en fridfull bild av pelikaner som flyger i en stålgrå himmel för oss dock tillbaka till förvirringen. På precis samma sätt befinner sig bandets musik i gränslandet mellan hårdrock och atmosfärisk The Cure-pop: den är varken eller men ändå båda samtidigt. Harmonierna är oförutsägbara men ändå självklara, sångstrukturerna flytande men raka. Deftones älskar ambivalens, och lyckas på något sätt formulera den så att den blir intensiv och till och med aggressiv.
Musikens texter är bildliga snarare än bokstavliga, de är illustrationer mer än de är berättelser. Gores lyrik tillhör förmodligen den bästa i Morenos karriär som sångskrivare. På inledande Prayers/Triangles sjuger han ”Triangles, placed in your mind, you will never be free”, vilket kan vara en referens till allt från religiösa idéer till paranoida illuminati-konspirationer. Trianglar är helt enkelt en potent symbol för ideologi överhuvudtaget, vilket Deftones vet att utnyttja. Mångtydigheten är inbäddad i musikens alla lager, melodierna känns ofta som om de vore hörda i en dröm eller i skymningslandet precis mellan sömn och medvetande. Samtidigt finns den andra sidan av Deftones kvar, den yrvakna aggressiviteten i Doomed User och titelspåret som slår till utan förvarning, innan låtarna pendlar tillbaka in i en hotfull ömsinthet av viskningar och reverb.
Så långt är det mesta som vanligt, men under albumets mittenparti träder Deftones på allvar in på nya marker. Musiken går i dur, på ett sätt som påminner lite om Torche, vilket är en stor risk för ett band som alltid befunnit sig i en dimma av mollharmonier. Men just när Xenon riskerar att bli lite väl upplyftande kontrasteras musiken av textraderna ”The desire in your veins/for the violence”. L(mirl) börjar i en uppgiven bitterhet som rör sig mot någon slags triumferande harmoni, men saboterar sin egen fridfullhet genom att släppa igenom små utbrott av dissonans och ilska. Bandet har helt enkelt utökat sin emotionella palett för att kunna måla i ännu fler nyanser, även om det tar ett par lyssningar innan alla komponenter faller på plats. På så vis har Gore åstadkommit vad Deftones förra album Koi No Yokan inte gjorde: utmanat lyssnaren och fört bandets sound i en ny riktning. Det avslutande spåret Rubicon hör till gruppens mest svårgreppade kompositioner hittills, och är tillsammans med många andra spår här nötter som kräver ett visst mått av tålamod för att knäcka.
Albumet har sina tekniska tillkortakommanden. Instrumenten är på sina ställen överstyrda i mixen, och gitarrerna är överlag lite väl dissonanta och tar stundtals ett onödigt stort utrymme i ljudbilden. Morenos gälla skrik behöver mer dist och reverb för varje år som går för att låta bra: de slitna stämbanden börjar svika honom på det området, vilket ändå är förlåtligt med tanke på att han skrikit för full hals i snart 30 år. Precis som är fallet med Trent Reznor från Nine Inch Nails så tär åldern på den här sortens ohejdade vrål på ett sätt som ingen sångpedagog kan förhindra. Hans röst blomstrar tack och lov på andra sätt: falsetten som gör entré på Gore är en underutnyttjad resurs för bandets musik.
I slutändan finns inte mycket att klaga på. Hearts/Wires är bedårande, Acid Hologram lika medryckande som skruvad och redan nämnda Prayers/Triangles en av årets bästa låtar alla kategorier: Deftones har mot alla odds bevisat att de fortfarande är relevanta och är det enda bandet som överlevt nu-metallen med hedern i behåll.