Sommarvibbarna var många när de baleriska tongångerna smekte våra öron 2010, Subiza blev en sommarförälskelse. Dess lekfulla rytmer tog oss genom katalanska gränder halsandes Sangria. Den främsta skillnaden på uppföljaren Apar är att vi inte rör oss i samma hastighet, det där flörtiga drivet som fick oss att falla på direkten göms bakom snygga produktioner. Ibland känns det dock som storhetsvansinnet slagit till, för ljudet av en dyr studio hörs mer än Deloreans dyrbara frukter. Det märks hur den spanska konstellationen filat, tänkt till och gjort om ljudslingorna, men allt på bekostnad av den hallucinerande känslan som fångade oss. Den drömska dragningskraften finns dock i spår som Unhold, även om det som helhet blir betydligt plattare.
Även om ljudbilderna inte är lika rika är det trots allt inget milavstånd från dess föregångare. Apar har dock andra styrkor än storslagna singlar och som koncept är det här albumet betydligt större. Med svärta och dyra produktioner binder Delorean ihop låtarna till en verklighetsflykt i höstens tecken. Vindarna är inte lika varma, men det är fortfarande medvind.
Ibland måste man helt enkelt sluta stirra sig blind på historiken och med det här albumet vill bandet blicka framåt från personliga trauman och den spanska ekonomiska krisen. På det stora hela rör det sig som solkysst elektronisk pop där Dominion är det bästa beviset. Att referenserna ligger närmre Animal Collective är på gott och ont, men den introverta auran gör att dansgolven förmodligen går förlorade.