Den långe mannen frälser oss ännu en gång
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

The Tallest Man On Earth

Södra Teatern, Stockholm

Betyg: 9/10

Vid entrén till Södra Teatern sitter det lappar som avslöjar att en annan personlig favorit, Idiot Wind, kommer agera extrainsatt förband. Egentligen är jag inte det minsta förvånad, då när jag besökte samma scen för något år sedan var uppsättningen densamma. Faktum är att Södra Teatern är ett perfekt forum för de artister med röster som Amanda Bergman och Kristian Mattson att göra sig hörda. Med enbart sittplatser, god sikt och bra ljud har Södran alla de attribut som krävs för att spelningar ska bli sådär härligt intima.

Precis som de gånger jag sett Idiot Wind tidigare är det lite svårt att se hennes ansikte där hon sitter framför pianot, snett bortvänd från oss i publiken med hatten och håret framför ansiktet. Det gör egentligen inte det minsta, då hon låter rösten tala för sig själv. Det är kanske inte lika trollbindande som när jag för något år sedan satt på samma plats, utan några egentliga förväntningar, bevittnade musikmagi. Borta är den nervositet som då syntes, det är självsäkert och vi bjuds nästan uteslutande på nytt material. Efter ett par låtar börjar dock delar av publiken börjar bli lite otålig, suktandet efter kvällens huvudakt är lite för stor. Men när hon bjuder upp en vän för en ballad kan det vara få som är utan rysningar.

Till slut dyker han dock upp, till tonerna av göteborgssonen Håkan Hellströms För Sent För Edelweiss. Som vanligt när vår lite spinkiga och, artistnamnet till trots, relativt korta dalmas ställer sig på scen är klientelet varierande. Det är de halvhippa 20-någonting i rutiga skjortor, några som skulle kunna vara deras mor eller farföräldrar och allting däremellan. Det råder ingen tvekan om att den här musiken är tidlös, och talar till gammal såväl som ung.

I inledande To Just Grow Away från hans kommande album sitter publiken knäpptyst, och när den sedan övergår i fantastiska Love Is All vet jublet som kommer från den blandade publiken knappt några gränser. Sedan följer en underbar resa där vi bjuds på flera nya låtar blandat med tidigare alster. Där hans klassiker som Where Do My Bluebirds Fly och King of Spain är precis lika lysande som på skiva är det spännande att få höra brottsstycken från det kommande albumet.

Personligen hade jag gärna hört Pistol Dreams eller Little River men det vore en synd att klaga då hela repertoaren han har till sitt förfogande är så välskriven. Det är skyhög nivå rakt igenom, men de absoluta topparna nås när vi får höra I Won’t Be Found och The Gardner efter varandra. Det spelar mindre roll att texten försvinner vid något enstaka tillfälle. Rörelsemönstret spelningen igenom är fantastiskt, trots att han är helt ensam med sina gitarrer känns det aldrig tomt. Ljudbilden är kristallklar och det hela blir väldigt intimt.

Mellansnacket består av tackande för att vi i publiken visar upp sådant tålamod då det ofta är gitarrer som ska stämmas om. Detta är dock snabbt avklarat och det är underhållande att höra hur skivan växt fram och hur det ibland, även för fenomenala textskrivare som Mattson, kan vara helt jävligt att skriva nya låtar. Det ropas låtönskningar från publiken och en del annat, vi får höra en underhållande monolog om Dalarna när någon i publiken ropar ”Är du hemifrån?” på bredaste dalmål.

Efter ett tiotal låtar går han av scen men kallas tillbaka under stående ovationer, applåderna och busvisslingarna genljuder i lokalen. Avslutningsvis bjuds vi på en spännande tolkning av The Dreamer på piano, det är mer avskalat än på Ep:n men ack så vackert. Slutligen kommer det jag hoppats skulle komma sedan jag såg lapparna om förbandet. Efter första versen i hjärtskärande Thrown Right At Me dyker Idiot Wind återigen upp på scenen och vi får höra en enastående tolkning av låten. Spelningen avslutas under rungande applåder när detta under som är The Tallest Man On Earth tackar för i afton. Jag känner precis som en man ropar under spelningen: ”Det är vi som ska tacka!”.