”Den perfekta känslan för melodier är intakt, men produktionen har genomgått radikala förändringar.”
Publicerad: 21 mars 2011 av Magnus Olsson
Belong, The Pains of Being Pure at Heart
Betyg: 7 / 10
Slumberland records
I septemer 2008 stiftade jag bekantskap med The Pains of Being Pure at Heart. Det var kärlek vid första taktslaget. Alltsedan dess har jag följt dem med rosor på kind och solsken i blick, som det heter i visan. Och nu är alltså tiden kommen för deras andra album i ordningen.
Snabb recap: första albumet släpptes vintern 2009 och var en självbetitlad, sprittande, strålande historia. Hösten 2009 släpptes den mer slicka EP:n Higher than the stars (vars titelspår lånat ackordföljden från Postal Service-låten Such great heights, men är bra ändå, eftersom man kan låna från sämre låtar). 2010, på vårens framkant, släpptes singeln Say no to love – och gjorde därmed sommaren till the Summer of Say No To Love. Och sedan är vi framme vid dagens datum. Våren 2011 och Belong.
Den perfekta känslan för melodier är intakt, men produktionen har genomgått radikala förändringar. På skalan tweepop – shoegaze där de tidigare låg ungefär i mitten har de rört sig närmare shoegazepolen. Mer tyngd bakom gitarrer och trummor, men med samma drömska sånginsats. Dessutom har synthen fått större plats i ljudbilden. Från att ha kört ett ganska typiskt tweekomp – direkta trummor, tingliga gitarrer osv – på debuten, är arrangemangen nu betydligt mer rakt upp-och-ned poppiga. Möjligtvis har de även lärt sig ett par nya ackord.
The Pains of Being Pure at Heart låter alltså ”bättre” nu när de inte är pinfärska längre. Men låter de bättre? Som den melodihora jag är tycker jag att Belong är väl värd att lyssnas på, men med all kärlek till det skeva som denna popsjäl rymmer hoppas jag att de inte polerar produktionen mer än så här. Det man vinner i mognad förlorar man i ungdomlig lekfullhet. Länge leve smärtorna av att ha ett rent hjärta.
Text: Anna Theresia