”Den senaste veckan har det bara varit en skiva som har fått snurra på dag som natt i min ungkarlslya.”

Skjut, Movits

Betyg: 10/10

Bästa spår: Skjut mig i huvet

Den senaste veckan har det bara varit en skiva som har fått snurra på dag som natt i min ungkarlslya. Inte ens Håkan Hellström – som jag personligen värderar högre än livet och mina framtida ofödda barn – har fått något spelutrymme utan mest legat på bokhyllan och samlat damm. ”Detta blir svårt, jävligt svårt”, var den första tanken som slog mig när jag hörde Ut Ur Min Skalle. För ska jag vara ärlig är det första gången jag har haft svårt att recensera en platta samtidigt som jag lyssnar på den. Fingrarna vill impulsivt sluta knappa på tangenterna och istället bara svänga omkring tillsammans med fötterna i en mix av ohämmade rörelser. Det ser nog ganska fånigt ut men det gör inget: det är sällan en skiva är så dansinbjudande som denna.

Precis som på den förra plattan spottar Johan Rensfeldt kvicka och samhällskritiskt laddade texter till ackompanjemang av brorsan Anders samt Joakim Nilssons instrumentaliska arsenal: Gitarrer, trummor, elorglar och den ständigt återkommande saxofonen kännetecknar soundet. Mycket blås och mycket sväng skapar ett grymt helhetsintryck.

Plattan följer ett ganska genomgående två-ett-två-mönster där man tempoväxlar mellan två lugnare låtar följt av en fartfylldare. Till den sistnämnda kategorin hör bland annat Sammy Davis Jr som utgör en av skivans bästa spår, mycket tack vare det ivriga men rytmiska tangentklickandet, de hårda trumslagen och de perfekt tajmade saxofonblåsen. Samma sak gäller Skjut Mig i Huvet som jag anser vara skivans bästa låt. Förutom dessa har vi även låten Na Na Nah! som offentliggjordes redan förra året på Musikhjälpen. På skivans lugnare spår är One Take – Take One mest utmärkande och består av ett stilrent och förtrollande saxofonsolo.

Om inledningslåten Vad Dom än Säger kan beskrivas som behärskad så är avslutningen motsatsen. Det tolfte spåret, Balaclavaboogie, inleds med öronbedövande inbrottslarm och polissirener. Trion backas här upp av Timbuktu och Promoe som delger oss sina åsikter om hur definitionen av en bankrånare bör lyda respektive ifrågasätter finanskrisens konsekvenser. En avslutning som får en att sukta efter mer.

Trion sjunger om bland annat pojkdrömmar, politikers tomma ord och fjolårets valsiffror. Man lyckas blanda ihop alla möjliga genrer på ett elegant och stilrent vis vilket gör att det finns något att uppleva och hämta för alla musikfantaster. Det är svårt att inte ryckas med! I skivans flaggskepp Sammy Davis Jr reflekterar man över om allt verkligen var bättre förr. Jag kan dessvärre inte besvara den frågan, men jag vågar däremot påstå att Movits album utvisar att bandet är bättre nu!