Connor Long var 18 år gammal när han släppte sitt knastriga debutalbum Handwriting 2004. Han var 16 när han skrev det. Nio år senare – då det verkar som om barnen lär sig producera beats redan i lågstadiet – är det inte en speciellt anmärkningsvärd ålder men jag minns att jag tyckte den detaljen var så häftig. Khonnors enda album fick fantastisk kritik av de tidningar i Sverige som valde att recensera hans skiva. Andres Lokko åkte till och med till hans hemstad St. Johnsbury och hälsade på i ett avsnitt av dokumentärserien This Is Our Music. I en särskilt bitterljuv scen upptäcker Long att hans brorsa av misstag raderat musikmaterial för två, tre hela album.
Handwriting är en modern DIY-klassiker där Khonnor låter som om han sjunger över en usel telefonlinje. Som om han kommunicerar från sin isolerade, gråa hemort och når övriga världen med små fragment av det han vill säga. Pojken bakom musiken spelade in den i sin källare så tyst han kunde, så föräldrarna inte skulle få veta något. Det är en elektronisk popskiva som känns ofullständig men det är också däri dess storhet ligger.
Daniel Woolhouse kommer från Ipswich i England. En stad med över 100,000 invånare som inte kan jämföras med lilla St. Johnsbury. Det hade ändå varit ovidkommande – det är inte huvudsakligen härifrån hans musik härstammar. Woolhouse flyttade till London – och hans musik som Deptford Goth är ett barn av en storstad. Trots det har de båda musikerna mycket gemensamt. Det introverta tilltalet, sammanfogandet av electronica och ambienta stämningar. Men sedan den två år gamla EPn Youth II har Deptford Goth borstat bort en del lo-fi-spår. Till skillnad från Long hann Woolhouse lära sig producera innan det var dags för det första stora kapitlet.
Life After Defo är ödesmättad musik som studsar mellan gator och byggnader. Musik som kallats minimalistisk men, precis som Henrik Svensson poängterade i sin TMA-intervju, lika ofta känns maximalistisk i sitt sätt att låta nya tunga element växa ovanpå ett annat mer fragilt. ”Jag gillar urbana miljöer av den anledningen, de förändras alltid, saker byggs om”, sa Woolhouse när vi pratades vid. Låtar som Feel Real och bombastiska Union påminner om den typen av stadsbilder. De står sällan still i sin utveckling.
Men trots pulsen bygger Deptford Goth sina arkitekturer i maklig takt. Eftertänksamt. Så fylld av sorg som Life After Defo är. Både markerad och outtalad. Jag har ingen aning om hur stabilt Daniel Woolhouses liv är för tillfället men det är tydligt att han har haft det oroligt. Han förtäljer inte mycket detaljer kring detta, de flesta raderna är öppna för reflektion, men i en av albumets mer utstickande låtar – Lions – söker han ett lugn, en fred. Lions är Life After Defos mest närgående spår, en kontrast från en i övrigt luftig ljudbild.
Lions är dessutom den stund som tydligast kopplas till Khonnors alienerade gestalt. Förra året ställde Deptford Goth in flera spelningar under oklara omständigheter. Tittar man på vad han skriver på sociala medier verkar han redan ha problem att tackla vissa saker inom musikindustrin. I den bästa av världar har han genom Life After Defo och dess avslutade process funnit stillhet. I den sämsta blir det värre med den garanterat ökade uppmärksamheten. Connor Long har ännu bara släppt en fullängdare under Khonnor. Jag är lite orolig att Deptford Goth kan komma att gå samma väg.