Depthford Goth – Youth II

Depthford Goth – Youth II

Betyg: 7/10

Bästa Spår: No Man

Omslaget visualiseras av en solprydd vik där vågorna precis landat efter en lång färd över Atlanten. Kanske var det också den våg som förde den lågmälda dubstep-genren hit? Var det där James Blake & Jamie Woon färdades för att rusa in mot fastlandet för att sprida sin gåva? Är Deptford Goth deras naturliga komplement eller bara en oförtjänt granne?

Det är egentligen helt ointressant att jämföra. Men det känns ändå legitimerat att nämna den våg som för med sig influenser helt utan pardon. Youth II är tveklöst en debut-EP som känns. Som känner. Det är modigt. Sättet Daniel Woolhouse blottar sig på är beundransvärt. Men måste soundet ligga så jävla rätt i tiden för att få rätt propositioner? Det känns tyvärr som att den stereotypa intellektuella melankoliern måste bedriva någon typ av musik som bara få vet existerar. Som bara vissa utvalda fattar.

För det finns ingenting nyskapande i denna debut, bara en fortlöpande påbyggnad av någonting som känns rätt. Rätt i tiden. Det får mig att känna en viss avsmak, på bekostnad av det som faktiskt är väsentligt.

Rent musikaliskt sett skulle det här kunna vara helt fantastiskt. Och är det till viss del. Men det som var så modigt blir också så fegt när man gömmer sig bakom en trend som ingen vågar såga. No Man är en underbar ballad på alla sätt och vis. Där får det kryptiska helt rätt proportioner, och spelar helt ut sin rätt för varför denna genre faktiskt slagit igenom. Så även delar i Real Love Fantasy. Men det som fortsättningsvis på ett plan är så personligt försvinner till förmån för Pitchfork och dess tjänare. Helt obemärkt försvinner det under ytan, för att av vindarna dras vidare mot nya influenser.