Som en tripp in i dimmiga trollskogar, som en tripp med Alice till Underlandet, som en tripp med Aguirre in i Amazonas, så fungerar Deradoorians första soloalbum The Expanding Flower Planet. Hon slog igenom som medlem av psykpopparna Dirty Projectors och deras genombrott Bitte Orca 2009, samma år som hennes hittills enda andra solomateral gavs ut: den folkklingande Mind Raft EP. Sedan dess har hon varit medlem av Animal Collective-spinoffen Avey Tare’s Slasher Flicks som släppte sitt debutalbum förra året och jobbat tätt med The Killers (!)-sångaren Brandon Flowers på hans senaste album. På det egna albumet låter hon sig styras mot de förstnämndas psykedeliska utflykter långt mer än Flowers refrängdrivna syntpowerpop, på gott och ont.
Mycket av Deradoorians ID ligger i denna djupt trolska ljudbild, på såväl albumets starkaste spår som på de svagaste. I en tjock produktion med tonvis av instrument, såväl flöjtar och orglar som klassiska rockinstrument, gömmer sig oändligt många detaljer som den intresserade lyssnaren kan gräva sig ner i. Och när hon lyckas balansera det rätt, som på den snabbt basdrivna The Eye, lugna Violet Minded eller framförallt öppningslåten tillika första singeln A Beautiful Woman så når den förtrollande effekt som hon vill skapa fram. Men den ängsliga längtan som hon förmedlar med A Beautiful Woman är också en av få stunder på albumet då hon på ett effektivt sätt lyckas kombinera sin alltid intressanta musik med att nå ut med faktiska känslor.
För när låtarna drunknar i sina dekorationer, eller från första början är rent utav navelskådande är det uppenbart att Deradoorian tappat bort någonting i processen. Som Dark Lord där hon i en evinnerlighet, trots låtens knappa tre minuter, svajar mellan att tycka att något, oklart vad, är possible / not possible och slänger sig med dödfödda psykedeliska klyschor som “is it real or a dream?”. En del av den själfulla visionen försvinner när de instrumentala idéerna samsas om att få plats, och låtarnas charm bleknar.
Såhär 45-50 år senare är det trots allt inte Tyrannosaurus Rex (Marc Bolans svårsmälta hippiefolkmusik) vi minns bäst, utan när de klippte i sitt svårstavade namn och kallade sig för T. Rex. Med det sagt behöver Deradoorian förstås inte gör en helomvändning och börja spela glamrock (i så fall kan hon ju ta hjälp av Brandon Flowers), men någonstans där finns det en lärdom som kan vara värd att fundera på. Kill your darlings. The Expanding Flower Planet är mer utav en tripp in i hennes egna psyke än en magisk resa, och även om det inte rakt av är en kritik så är det kanske inte helt och hållet vad som ämnades.