Sex månader innan Bright Eyes började etablera sig inom indiefolkscenen med Lifted or The Story Is in the Soil, Keep Your Ear to the Ground släppte Conor Obersts punkflörtande emoband Desaparecidos en skiva om att vara fattig, miserabel och missnöjd i det amerikanska förortslivet – Read Music/Speak Spanish. Kort efter att albumet släpptes började livet för Oberst innebära TV-framträdanden och höga positioner på årsbästalistor med hans indiefolkorkester, vilket ledde till Desaparecidos oundvikliga skilsmässa och Read Music/Speak Spanish blev ett ensambarn.
Efter ett par one-night-stands i form av återföreningar och singlar har nu bandet gjort ett syskon åt det nu tretton år gamla ensambarnet, som många andra band och artister gjort 2015 (vissa har dessutom en bulle i ugnen!). Syskonet är döpt till Payola och är fjorton spår tung, väldigt mycket spralligare än sin föregångare och är lika sommarvänlig som den är fylld med förakt mot staten och militären.
Den gemensamma nämnaren under hela albumets gång är de endorfinfyllda refrängerna som lätt skulle kunna misstas för valfri Paramore-singel, speciellt under Te Amo Camilla Vallejo och Slacktivist, två av bandets bästa och mest allsångskompatibla låtar hittills. Viss emocharm har försvunnit med det utåtriktade soundet – men saknaden går lätt över när Oberst skriker ”Ohhh Camilla! / you have a fire in your heart” som om han vore tonåring igen.
När varje låt är fylld till kanten med enorm hitkapacitet känns Payola samtidigt okonstlad i sin enkelhet, som om vers-refräng-vers-mönstret är någonting outforskat och exalterande för bandmedlemmarna. Obersts förmåga att skriva vackra och stundvis hjärtskärande melodier får därför extra mycket andrum när låtstrukturen inte är särskilt utmanande och ger därför en extra dimension till skivan – minnesvärdhet. The Left Is Right, Backsell och MariKKKopa är bara ett fåtal exempel på låtar som etsar sig i hjärnbarken flera timmar efter den första lyssningen, där både melodier och fyndig lyrik fastnar lätt. Ibland är låtarna så överväldigande i sin excellens att de raderar vetskapen om att Bright Eyes ens finns.
Konceptet med mainstreamvänlig emopunk under fjorton låtar borde vara oerhört tjatigt och monotont i teorin, men vardera låt har något som imponerar trots det. Payola visar minst sagt vart comebackskåpet ska stå.