Det har sagts om ken att den inte handlar om någonting. Det är exakt vad den handlar om. ”Come one, come all, dear revolutionary capitalists” gastar Dan Bejar på Sky’s Grey — ett inledningsvis akustiskt stycke lågtempomusik som målar de gråa skyarna över Thatchers arbetarbostäder anno 1985 — och delar genast med sig av en av delarna till den enhetliga frescen. Publikens och kritikernas krav på mening, själslig såväl som akademisk, är typisk när det vankas nytt från den sömn- och whiskeydruckne kanadensaren. Detta trots, om inte på grund av, de labyrintiskt abstrakta textverserna (”there’s flowers on the skyline / hey, how was the wine?”). Bejar balanserar alltid mellan det storsvulstigt vackra och avskalat banala. Kanske är det just därför som meningen bakom meningen alltid tycks finnas bakom nästa hörn.
”Strike an empty pose / A pose is always empty” är nyckelrader på Morrissey-omständligt titulerade A Light Travels Down the Catwalk. Ifall kanadensiska Destroyer tidigare, i någon skruvad mening, varit uramerikansk road trip-musik där asfalten på Route 66 försvunnit under fötterna medan man lyssnat så är kens rötter stadigt fästade i den brittiska jorden. The Cure är här mer än bara instrumentala föregångare eller stilistisk influens – i stället har hela stämningar lyfts från Robert Smiths melankoliskt gotiska glädjeyttring till band. Syntar pulserar helt plötsligt bredvid de sorgsna saxofonerna. Elgitarrer dundrar fram och tillbaka framför de atmosfäriska pianoplonken. Det är inte lika luftigt elegant som på 2011 års Kaputt, men så är det här inte heller 2011 års Kaputt.
På ken sjunger Dan Bejar inte om politiska problem så mycket som han begråter sakernas tillstånd, vilket på sitt eget sätt är ett tomt poserande. Det vet han om. Ifall spegeln blivit en bedragare som används för att mata narcissism och megalomani så går Bejar tillbaka till det ursprungliga och sanningsenliga. Han ser sin egen reflektion och skrattar, spottar, och skriker (i den mån han är villig att höja rösten) åt sig själv.
Därtill återkommer han till de revolutionära kapitalisterna på Cover from the Sun (vars inledning låter ungefär som ett Deerhunter post rehab). Där sjunger han om en blond Che Guevara och vrider uttalet så långt att ett välkänt modehus framträder i stället. De mest ädla av ideal ruttnade hos mordmaskinen Che långt innan han dog, om de inte bar på ett mörkt, mordiskt skimmer redan från början. Politik är inte längre politik. Politik är identitet, politik är en pose.
Det sjungs aldrig om nuet på ken, men det är samtidigt den enda tid det egentligen handlar om. De naivt borgerliga lekarna i Renoirs Spelets regler (sistaspåret heter La Règle de jeu) utförs hela tiden med en återgällande ondska hägrande i horisonten. ”De dansar på kanten av en vulkan”, som Renoir själv skulle komma beskriva det. Dan Bejar dansar invid lavan med oss andra, men är inte lika intresserad av hur vi hamnade här eller hur vi kan ta oss härifrån som hur stjärnorna på himlen tindrar när han lyfter blicken. ”I’ve been working on the new Oliver Twist!” ropar han lustfyllt. Det handlar, som genom en paradox, om att hitta romantik i leran, glädje i sorgen, om att hitta framtiden i det förflutna. Det handlar, med andra ord, inte om någonting.