Destroyer når inte upp till sin stora potential
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Destroyer

Pustervik, Göteborg

Betyg: 5/10

När Destroyer äntrade scenen på Storan i samband med Way Out West för strax över ett år sedan var det som om allting klaffade. Lokalen var fylld till bredden, låtlistan innehöll alla de vackraste styckena från då aktuella Kaputt, den tajta orkestern var på utmärkt spelhumör, ljudmixen framhävde alla instrumenten i det virrvarr av olika element som är Destroyer och – inte minst – Dan Bejar var så perfekt loj som bara han kan vara. När han under avslutningen Bay Of Pigs, en av 2000-talets riktigt stora musikkompositioner, tog upp en papperslapp ur fickan som han sjöng innantill men djupt närvarande från – samtidigt som bandet bakom honom bara blommade ut mer och mer för varje vers som passerade – ringade det bara in den strålande säregenhet som präglade framträdandet.

Vid de tillfällen Destroyer är på humör är de ett fascinerande liveband. Dan Bejars styrka som frontman är hur han på scen framstår som paradoxal. Hans texter svämmar över av utstickande betraktelser att både relatera till och inte fullt ut förstå men på scen är han helt bortkopplad från uttryck. Det är omöjligt att avgöra om Dan Bejar är stupfull eller bara vinglar fram genom livet, om han är ledsen eller tillfreds, om han är trött på turnélivet eller omfamnar dekadensen. Han är en stängd mussla, en mystik som skär sig lika dåligt perfekt med texterna som hans röst till musiken, en ära att skåda och som ingen annan i världen.

Allt det är han ikväll också. Men ibland verkar både han och bandet vara frånvarande från att vara… frånvarande. Det blir en litet konstig stämning, som om man står och kikar på när Destroyer genomför ett rep. En gitarr går sönder och bandet står och skojar lite, improvisationslagar den efter ett bra tag. Så står man där bredvid och kikar och skruvar lite på sig. Inte för Dan Bejars personlighet, men för att de åtta männen inte verkar jättesugna på att spela, hur inövat felfria deras överlappande arrangemang än är.

Spelningens stora och avgörande problem är dock ljudmixen. Många av de vackra, utstickande delarna av den monumentala ljudbilden växer samman till en singularis gröt. Bejars röst ligger så lågt att texterna sällan går att urskilja annat än i sitt eget, mimande huvud. Jag älskar Woody West för att de bokat Destroyer till Pustervik och jag hatar Göteborgs konsertklientel för att de inte sluter upp – det är på sin höjd kanske 150 personer på plats – men jag blir smått likgiltig till musiken under dessa förutsättningar. Rubies är vackrast ikväll och det beror på att den är ganska rå och smutsig redan från början. Att Destroyer skippar att spela sin givna konsertstängare Bay Of Pigs är kanske lika bra det.

Mest underhållande att skåda är Dan Bejars själva uppenbarelse, där han tar stöd mot mickstativet för att hålla sig på plats, drar i sig tre öl och lite bjudvin från en i publiken och ser ut som en galen vetenskapsman. På sätt och vis är han det. Och såna är ju faktiskt sällan solida.