Dan Bejar har med sitt projekt Destroyer etablerat sig som den främste whisky-intellektuella artisten i vår tid. På 2010 års Grief Point kunde man till och med höra honom hälla upp ett glas on the rocks mellan spoken word-raderna. Kanske var det en slags självparodi, men det känns främmande att tänka sig Bejar skriva sina textrader på ett annat sätt än salongsberusad och nersjunken i en fåtölj medan han beklagar sig över samtiden, världen, samhället och, kanske framför allt, sig själv.
Och antagligen fick han ännu mer att tänka på när hans senaste album Kaputt blev den relativa succén det blev. Tidigare var Bejar kanske mest igenkänd som sin något undangömda roll som den andra snubben i The New Pornographers, men efter Kaputt var han helt plötsligt längst fram i rampljuset. I en intervju från i år pratade han om hur framträdde på Coachella och tänkte ”vad fan gör jag här?”. Det må uppfattas som en överdramatisk pastisch på när David Bowie under 80-talet blickade ut över sin nyvunna publik och frågade sig själv hur många av dem som äger en Velvet Underground-skiva, men Dan Bejar är alltid överdramatisk. Annars hade han aldrig följt upp Kaputt med Poison Season.
På Destroyers senaste album slits Bejar mellan två stilar. Dels den Bruce Springsteen-influerade stil som förstasingeln Dream Lover stakade ut, men även den orkestrala Frank Sinatra-stilen som andrasingeln Girl in a Sling visade på. Det övertydligaste exemplet på detta är låten Times Square som finns med i inte mindre än tre olika versioner – två orkestrala och en där bandet gör sitt bästa för att imitera Young Americans. Saxofonen från Kaputt är kvar, men får nu konkurrens från en hel orkester. En orkester som kan förmedla de mest lågmälda och bedårande låtarna, men som också kan ge Bejars kompositioner energi och tryck.
Girl in a Sling är kanske det absolut vackraste som Destroyer har släppt. Det är en perfekt symbios mellan Bejars släta stämma, hans eftertänksamma textrader och ett stråkarrangemang som skulle få ett helt konserthus att gråta. Sun in the Sky är en liknande perfekt parning och innehåller kanske flest citatvänliga rader på hela skivan (”I tried to write a book for you / Couldn’t hold a pen, couldn’t find the paper”). Tyvärr är inte alltid orkestern till hans fördel – på Midnight Meet the Rain hjälper den till att skapa vad som låter som ett bortvalt ledmotiv till en Bond-rulle. Skivan blir som bäst när bandet tar plats – Dream Lover, mittenversionen av Times Square och The River är alla tre bland de mest minnesvärda låtarna.
När Bejar senast jobbade med en orkestral ljudbild gjorde han det med hjälp av midi-syntar på Your Blues från 2004. Då behövde inte låtarna mer eftertanke än den tid det tog för honom att trycka på en tangent. Nu, däremot, med de största arrangemangen Bejar någonsin har haft att göra med, behöver låtarna eftertanke. Förr brast Bejar ut i ett ”la-da-da” så fort ett parti behövde en injektion energi, men med all eftertanke har en del av råheten försvunnit. Poison Season är långt från ett dåligt album, men jämfört med de förhållandevis många mästerverk Bejar har släppt under sin karriär bleknar det något i jämförelse.
Kanske har han tillåtit sig själv att sitta lite för mycket i den där fåtöljen.