Destroyer
Stockholm, 19/11 – 2015

Dan Bejars Destroyer slog på allvar igenom med sitt tionde album Kaputt för tre år sedan. Albumet, som blandade fyndig lyrik och ilande blåsinstrument med en Bryan Ferry-touch, gjorde Bejar till den stjärna han aldrig velat bli. I intervjuer har han berättat om ångesten som infann sig innan han skulle äntra scenen på Coachella – en festival han aldrig varit intresserad av att spela på. Men samtidigt hade ingen tvingat honom att vara där, det var helt självvalt. Någonstans långt inne bodde det en karriärist som krampaktigt kämpade för att ge Kaputt större och större spridning.

Till nästa album, årets Poison Season, verkar den karriäristen ha gått och lagt sig. De två låtar som de som hört dem tyckte var som catchigast plockades bort för att inte förstöra albumets övriga uttryck. Dan Bejar ville skapa en helhet, och det fick kosta vad det kosta ville.

Samma tanke återfinns när Destroyer spelar live. Från inledande Bangkok till avslutande Rubies finns hela tiden ett helhetstänk, att konserten skulle vara en enhet fri från albumformatets begränsningar. Vissa attribut funna hos Dan Bejar, typ den fyndiga lyriken och välvårdade klädstilen, skulle kunna ge ett sken av att hans livepersona skulle vara lika vild som någon annan med liknande attribut. Det stämmer inte, det största publikfrieriet Dan Bejar bjuder på är när han sätter sig ned på huk i vissa passager, eller när han ryter vissa ord istället för att sjunga dem. Återigen så känns allt som en helhet, och då finns det inte tid för humor eller banal gestik.

Det band Bejar har med sig är i stort sett det samma som var med på Strand för tre år sedan. Grundpelarna i de drömlika ljudbilder som Destroyer är kända för är de två herrarna som spelar blåsinstrument, som i sin tur har intagit varsin sida av Bejar. Deras finstilta texturer lägger sig som en tjock dimma över Kägelbanan, och blir en perfekt grund för Bejars hårt rytmiserade sång att stå på. Deras deltagande blir som mest tydligt i Kaputt-låtarna, men även andra låtar som Hell görs magisk av deras fängslande samspel. Att någon symfoniorkester, som är en vital del av det nya albumet, inte är närvarande märks knappt. Det här är nästan bättre.

Att Dan Bejar älskar vad han gör när han får göra det på sina villkor råder det inga tvivel om. Trots att han är fåordig och skulle kunna uppfattas som ganska butter så skiner kärleken till det han gör igenom. Det märks även hos det övriga bandet som spelar med en oerhörd finess och intensitet. Destroyer behöver inte bli kändare eller spela på större ställen än såhär, bara fortsätta precis med vad de gör. ”There is nothing but gold in those hills”, som Bejar så fint uttrycker sig på Girl in a Sling.