Kent är kärlekens eviga tempelriddare och Eskilstunas ständiga stolthet. Den emotionella lyriken försvann aldrig under de tre senaste albumen, även om syntharna var samtalsämnet. Sjukhus är en uppläxning till Sveriges samtliga textförfattare. Det nya elektroniska Kent var inget annat än eskilstunaångest i Arvika-förpackning. Tänk synthar och Berlin. Men det var aldrig något nytt eller nyskapande i sig. Det var stadium-vältare uppbyggt a’la Berlin. Men singeln 999 blev en tydlig kontrast när den kom som en skänk från ovan. Den tände ljus och fick hjärtan att slå. Det andades Du & Jag Döden.
Jag är inte rädd för mörkret ser tydliga spår av svunnen tid. Det är arenamusik och Berghain i ett. Men man gör det man är bäst på, de känslofyllda mästerverken. Himlakropparna andas kärlek och andetag, vilket Kent gjort sedan 95. Men vi faller som käglor varje gång kärleksteman och andetag passerar trumhinnan.
Det är en helhet där låtarna vackert flyter samman. Dock inte helt bekymmersfritt, det finns passager vi skulle ha klarat oss utan: Hänsyn och Isis & Bast. Men när man piskar upp oss i samma tempo som Mannen I den vita hatten med singeln 999 är allt förlåtet, även om det är Petroluem som är albumets hjärta. Det är en låt som aldrig kommer toppa några listor, den är för de som verkligen håller Kent om hjärtat och som knarkat Du & Jag Döden i sin ensamhet.
Den uppfriskande singeln gav oss dock falska förhoppningar. Jag är inte rädd för mörkret kommer inte bli något nytt Du & Jag Döden. Det har förvisso aldrig varit tänkt så, men singeln lindade ändå in oss i dessa falska förhoppningar. Men misströsta inte. Jag är inte rädd för mörkret är en vacker kontrast där gamla rötter möter elektronisk framtid.