”Det är en bubbla som bara växer, och vägrar spricka.”

Blonde Redhead, Debaser Medis

Betyg: 8 / 10

Kaos. Tiden rann iväg, missade tunnelbanan, väntade 7 minuter, åkte i fel riktning. Det var inte min kväll när Blonde Redhead intog Debaser Medis i torsdags. När jag rusar upp för trappan vid Medis och in genom portarna, befinner sig publiken i ett trans. Noiserocken breder ut sig över varje kvadratmeter, när New York-trion kavlar upp ärmarna och injicerar drömiska melodier i publiken genom gitarrer och Kazu Makinos röst.

Nya skivan Penny Sparkle kom ut förra veckan, och den kritiska massan har varit någorlunda enade om att den futuristiska ljudbilden går hem. Dock finns det ett anmärkningsvärt undantag i Pitchfork, vilka gav betyget ynka 4. My plants are dead är ett fantastiskt stycke musik, och många anser att det är det bästa de någonsin åstadkommit. Personligen har jag inte lyssnat så enormt mycket på trion, tyvärr. Av deras åtta studioalbum har jag avverkat två, senaste Penny Sparkle samt och kritikerrosade 23.

Ett band som är mer tidiga Sonic Youth än vad världen fått på länge. Men samtidigt mer Fever Ray-mystik än vad jag anat. I slutskedet är Kazu identisk med Karin Dreijer Andersson. Inte till utseende, utan i sin förmåga att framföra konsten. Iklädd en mask, med en backdrop lite halvt inspirerad av Fever Ray öppnar Blonde Redhead med sina gitarrer upp synen för nya landskap. I slutändan spelade det ingen roll att jag missade inledningen, jag blev fast i futuristiska miljöer, klingande gitarrer och skenet som omger trion. Det är en bubbla som bara växer, och vägrar spricka.

Text: Magnus Olsson