”Det är förort, fast det är innerstan.”

Oskar Linnros

Berns, Stockholm

Betyg: 6 / 10

I somras välkomnades Vilja Bli som en av popsveriges främsta plattor av såväl DN skribenter som nischade popsajter. Det kändes rätt och fräscht där och då, nu när vinterlandskapet ligger utanför Berns värmer inte Linnros på samma sätt som tidigare. Fötterna är frusna och tinar inte förrän slutspurten är ett faktum. Jag har inte tröttnat, jag tycker Annie Hall är helt fantastisk och Genom Elds episka medryckande får mig att längta till sommaren, men allt Linnros gör överröstas av tonårsskrik. Det är tjejer som köat sedan nio på morgonen och frusit fötterna av sig för att skrika sönder en konsert, och det blir en aning patetiskt. Tyvärr.

Det är inte Oskars fel, för scenshowen är tajt, oerhört tajt, och numret är både vassare och tyngre nu än de två tidigare gånger jag sett honom. Numren avlöser varandra, mellansnacken drunknar i skrik och hjärtan går i brand. Det är förort, fast det är innerstan. Bäst, är kanske inte låtlistan eller stämningen, utan den förpackning som Oskar bjuder på. Det är ett paket av finaste papper med rosett, men inuti är det inte lika spektakulärt.

I somras intog Lykke Li en av scenerna på Way Out West, och det jag minns bäst var de där magiska minuterna när hela Slottskogen fick gåshud och dansade till tonerna av The Knifes bevis av perfektion i Silent Shout. Från Linnros spelning kommer jag aldrig glömma hur han lyckades klämma in MGMTs Kids i en av sina låtar. Det är sådana stunder som är oförglömliga.