”Det är hårt som satan, och de piskar satan själv.”

Crystal Castles, Dans Dakar

Betyg: 7/10

Crystal Castles har lyckats skapa en hajp som får många att darra bara du nämner dem. Långt innan de gör entré på Dans Dakars stora scen är det tydligt att de allra flesta är här för att se Crystal Castles. Den kanadensiska electroduon som fick Debaser i säväl Stockholm som Malmö att koka i höstas, och som gjorde den numera ökända spelningen på Emmaboda, är återigen på svensk mark.

20 minuter efter utsatt tid gör de entré, och det beror inte på att de måste få bekräftelse för sin coola attityd, det är en upptagen toa som hindrar Alice Glass. Slutligen, gör de entré, och publiken viger sig för den inkrypande Alice Glass som gärna beskrivs som epicentrum av coolhet.

Inledningen är punkig, och det märks att Alice Glass har ett förflutet som sångerska i ett punkband. Det är hårt som satan, och de piskar satan själv. Publiken är i extas redan från första sekund, men det är först i Baptism som showen lyfter och de elektroniska ljudnivåerna tar över. Den personliga favoriten Not in Love sveper förbi som en elektronisk urkraft, tyvärr utan Robert Smiths stämma, men det hade varit för mycket att hoppas på.

I höstas var jag lyrisk, det är jag inte idag. När de körde över oss på Debaser i Stockholm var det nattsvart och trångt, publiken var mer vild än tam. CC var mörkrets mästare, nu lirar de dock innan mörkret nått oss och på en scen som blir lite för stor för artisternas bästa. Trots detta kan jag knappast stå still när Celestica och Alice Practice träffar oss stenhårt i hjärtat.

Foto: Magnus Olsson