”Det är vi som är Those Dancing Days, nu ska vi dansa!”

Publicerad: 31 juli 2011 av Magnus Olsson

Those Dancing Days, Storsjöyran

Betyg: 7/10

Trots att tjejerna i Those Dancing Days är gamla festivalrävar, både på och framför scenen, är det första gången de uppträder på Storsjöyran. Och med sig från Stockholm har kvintetten ett musikschema beståendes enkom av ett enda tema: dans. ”Det är vi som är Those Dancing Days, nu ska vi dansa!”, upplyser sångerskan Linnea Jönsson och stegar sedan till scenens bakre del för att ställa sig och dansa med keyboardisten Lisa Pyk Wirström.

Helhetsbilden av bandet på scenen, med sina långa fladdrande hår på headbangande huvuden, omgärdade av röda och blå strålkastarsken, utstrålar renodlad coolhet. Den karismatiska gitarristen Rebecka Rolfart nöter strängarna på absolut hårdaste manér. När keyboardisten Lisa Pyk Wirström inte skickar ut poppiga syntslingor i Östersundsnatten står hon bredvid och dansar vilt i en lång sommarklänning.

Ljudbilden är energifylld, tajt och välrepeterad. Run Run är precis så där drömskt dansant som man vill att den ska vara. Det enda frågetecknet jag hittar sitter vid sången. Ibland är det svårt att höra vad Linnea Jönsson sjunger. Om det är för att ljudet är för lågt eller för att hennes sångteknik är lite mumlig är emellertid svårare att avgöra.

Men publiken röjer likväl. I höjd med Can’t Find Entrance, från senaste albumet Daydreams & Nightmares, har dansen spritt sig från den lilla men tajt hoppande skaran vid kravallstaketet till de bakre publikleden. Alla dansar, ung som gammal. Till singeln Fuckarias, till en dundrande I Know Where You Live pt. 2. Detta är Östersunds egna dansande dagar. Extranumret blir en gammal och habil Those Dancing Days-dänga: Home Sweet Home. ”En festivallåt” som Linnea Jönsson uttrycker det. ”Tack för att ni har dansat!”.

Text och foto: Christian Ploog