”Det blir aldrig intimt, berör aldrig på riktigt.”

Ane Brun, Siestafestivalen

Betyg: 6,5/10

Det är en stekhet sommareftermiddag när norska singer/songwritern Ane Brun går på största scenen på Siestafestivalen. En scen som på förhand kanske kan tänkas vara lite för stor, men hela den före detta gröna gräsmattan, som efter två dagar under flera tusen människors hoppande fötter har förvandlats till brun, är täckt av folk i solglasögon. Ane Brun spelar just musik som det passar bäst att sitta och gunga till en solig sommareftermiddag.

Brun och hennes band gör det bra, och särskilt fiol, cello och piano hjälper till att lyfta spelningen. De håller nivån hög, och publiken uppskattar de folkpopiga gitarrslingorna och Ane Bruns mjuka, känsliga röst mer än nog för att spendera en timme i gassande solljus. Det är fint och väl samspelat. My Star är något mörk, men inget kan bli dystert en dag som denna. The Treehouse Song ger vibbar till folk och country, medan pianoballaden One Last Try snarare får tankarna att vandra iväg till Regina Spektor. The Fall är spelningens höjdpunkt, där alla i bandet är delaktiga och en mäktig känsla strålar ut från scen.

Men någonstans blir det lite tjatigt. Det är lite för enkelspårigt och låtarna är för snarlika varandra. Ane Brun fungerar bättre när man lyssnar på henne ensam i sina hörlurar. Live skulle det lösas genom att hon får spela på en mindre scen. Det blir aldrig intimt på Siesta, kommer inte innanför, berör aldrig på riktigt. Denna eftermiddag sitter man mest och nickar med till takten.

Foto: Jon Egerlid