Det här är helt enkelt dödsbra

Bon Iver, Stockholm

Betyg: 10/10

Hela den här veckan har kretsat kring Bon Iver. Den ständiga påminnelsen om Bon Ivers spelning har gjort att varken jag eller vänner i min umgängeskrets kunnat undgå Bon Ivers invasion av Skandinavien. Tidigt på fredagsmorgonen kunde jag läsa mina vänners ord om spelningen i Oslo, och jag är inte särskild förvånad att ordvalen befinner sig kring superlativen. Enligt Pitchfork, källan för många indiekids, platsar Justin Vernons uppföljare bland årets bästa skivor. En åsikt som jag dock inte delar.Vi har haft olika åsikter, jag och mina vänner. Där några av dem i enlighet med Chicagojätten bestämt hävdat att den nya skapelsen slår högre än debuten For Emma, Forever Ago. Men jag har hela tiden varit av åsikten, att debuten, varit några strå vassare, och att den som helhet har en röd tråd som lyser betydligt starkare än det nya alstret som tokhyllats.

Förutsättningarna har hela tiden varit optimala, spelningen som skulle invadera Münchenbryggeriet, fick på grund av det stora biljettrycket flyttas till betydligt större Annexet. Och att Bon Iver har letat sig hem hos de flesta popfantaster vittnar ett utsålt Annexet om. Men på förhand har jag varit full av skepcism. Lokalen känns alldeles för stor och opersonlig, för en artist som Bon Iver. Men ack så fel jag hade. Med 4000 personer i publiken och ett åttamanna liveband som backup tar han oss med storm.

Den blyge och försiktiga Justin Vernon som ödmjukt log mot oss på Way Out West för ett par år sedan, är numera vår tids nästa rockstjärna. Det är stående ovationer innan första ackorden kickat igång. Mäktiga Perth inleder vad som visar sig vara en av höstens allra bästa konserter, om inte den allra bästa. Basen dånar ut, och redan från första stund har han vunnit våra hjärtan.

Det har inte ens passerat 20 minuter och vi har redan lyckats beta av låtar som Towers och Holocene. Efter en inledning som denna, är det inte konstigt av vi naturligt faller tillbaka, till mer lugna tongångar tills Blood Bank i en betydligt rockigare kostym lyfter upp oss. Det är en fantastisk känsla, och ljudbilden är betydligt bredare och större, tack vare de musiker som Justin Vernon plockat med sig.

Med dessa musiker även vid studioinspelningarna hade Bon Iver varit världens bästa band, nu förblir man bara världens bästa liveband. Inte en enda sekund känns överproducerad trots den betydligt mer pompösa ljudbilden, och det är tack vare stil och finess.

Jag ler när Calgary sveper förbi, hur mäktig allsången i The Wolves (Act I and II) är och hur Skinny Love träffar oss precis i hjärtat. Det här är helt enkelt dödsbra. Att Bob Dylan lirat i Globen exakt samtidigt verkar gå alla förbi, men de mer sammanbitna Dylan-fansen som möts ute på Globenområdet lyser av avundsjuka när de ser våra leenden. Hur bra Dylan än var, så rådde han inte på Bon Iver en kväll som denna. No doubt.

Foto: Magnus Olsson