Singeln Ruin fick klockor att ringa. Ett efterlängtat ljud jag inte visste att jag saknat. Den dramatiska inledningen som ackompanjeras av ett eskalerande piano innan refrängen blåser mig av stolen. Redan där kunde man ana att Cat Power återigen skapat något utav ett mästerverk. Men hade vi egentligen förväntat oss något annat av Charlyn Marie Marshall?
Men det är inledande spåret Cherokee som jag fastnar på. Det tog mig en dag att ta mig vidare. Resterande delar av skivan får dröja, jag måste smälta detta. Det är som om vi alltid väntat på detta. Den dystra inledningen, nästintill täckt av ett hypnotiskt skimmer innan Charlyns stämband får andas, greppar taget. Versernas allvarsamma tonläge som förenas vackert med en luftig refräng som signerad av Massive Attack. Allt under etiketten singer-songwriter. Kanske är det här beviset att den genren är så mycket mer än en ensam gitarr eller ett piano.
Jag skulle kunna höra tio olika versioner av Cherooke och ändå sitta helt apatisk och gapa efter mer. Sun är dock betydligt mer dynamisk än så. Likt regnbågen spänner den över ett bredare spektrum än svart och vitt. Trots bevis för både mångfald och dynamik i sitt musicerande håller hon ihop det. Vackert binder hon ihop det med sin röst som främsta instrument. Det är trots allt hennes främsta vapen, även om arrangemangen tagit nya höjder, innehållande fler instrument än någonsin.
Från brustna hjärtan, djupa nedslag och trasiga själar till upplyftande sifferkombinationen 3,6,9. Ett melodiskt drama som skiljer sig från tragiken som på sina håll lyser genom den här skivan. Nakna Always On My Own förvekligar det anspråkslösa medan Real Life går en vals med futuristiska beats. Allt i sin stillhet. Det här är så mycket mer än en platta som kommer finnas på närmsta amerikanska kaffekedja.