Live

Det nya Manchester

Publicerad: 4 mars 2012 av Magnus Olsson

Wu Lyf

Kägelbanan, Stockholm

Betyg: 8/10

Det är apokalypsens år. Manchester upplever sedan några år ett musikaliskt uppsving. Efter att ha sprungit vilse i Oasis-träsket sedan 1995, börjar vi äntligen se lite upprättelse för en av världens mest respekterade musikstäder. Manchester rymmer så mycket musik, men den enformiga NME-popen som ett försök att återskapa förlorad glans, ter sig nästintill patetisk. Och för en gångs skull är det något annat än britpop. Jag hyser verkligen inget agg mot genren i sig, Suede är gudar i min bok. Men det blir trots allt en aning absurt om alla ska stämpla britpop i pannan, hur underbart det än kan vara med britpop. Och det är därför som Wu Lyf kommer som en frälsare. Det är bokstavligen en frisk fläkt i ett tröttkört Manchester som lirat sönder The Stone Roses och Blur sedan länge. Wu Lyf är något nytt, och på sina axlar bär man den nya eran. Det nya Manchester.

Go Tell Fire To The Mountain var en av fjolårets höjdpunkter, men den absoluta höjdpunkten var spelningen på Way Out West. När jag summerade ofattbara 300 konserter från 2011, är det i satans händer jag mådde som bäst. På förhand är det omöjligt att toppa den där kvällen i augusti. Prince vackra inramning i Slottsskogen, hur jag kastade mig på spårvagnen, vad som kändes som världens längsta springtur till trängseln och kampen för att få en del av Wu Lyf. Och innanför portarna väntade en religiös stämning, så känslofylld och spektakulär att även gudarna började tro på satan. Men det handlar inte om omständigheterna inför, spelningen var något utöver det vi fick ikväll. Det är något jag aldrig kommer få igen, åtminstone inte med Wu Lyf. Det framstår möjligtvis som tragiskt, men är i högsta grad brinnande realism.

Kanske var det precis som med det omtalade hiphopkollektivet OFWGKTA, att det var hajpen som drog med oss? Men jag svär, jag var såld och förlorad i satans händer. Och jag gillar albumet lika mycket idag. Kanske än mer. Deras mångsidighet är deras styrka. Den instrumentaliska ådran finns där, och fyller våra hjärtan med revolutionerade musik, som vare sig Manchester eller övriga världen varit i närheten av.

Den raspiga och hesa rösten river inombords, och hade det varit slutet på 80-talet hade den rivit murar. Fylld med retrosoul och tydlig accent, med sång i gränslandet till oigenkännligt. Ellery Roberts är inte bara en fantastisk frontman, han har även årets snyggaste jeansjacka.

Ellery är dock långt ifrån ensam, många ensamma själar i Sveriges största stad har bevandrat samma stig. Kägelbanan är fylld till bredden när Wu Lyf är hedersgäster. Rent musikaliskt låter det bättre än någonsin, och kvällen till ära är ljudet klanderfritt. Det hjälper inte att de har med ett Lucifix, även om det är oerhört tilltalande, rent estetiskt. Den organiska stämningen slår oss inte med häpnad. Publiken blandar och ger, skiftar passager mellan liljeholmsljus och ecstacy.

De flesta är trots allt i himlen. Men jag kan inte blunda för att det är nivåskillnader med spelningen i Göteborg. Ofrivilligt förs tankarna dit. De revolutionernade approachen, den massiva allsången och svettdropparna i pannan, förblir oförglömligt.

En trevande inledning, som artar sig med tiden. Cave Song är stor, flera nummer större än vad jag velat minnas. Men det är först i Spitting Blood som publiken vaknat och efter svårslagna Dirt finns ingen återvända. Alla vägar bär till satan.

Concrete Gold blir tyngre, tjockare och mörkare. En ny tappning, eller snarare ett nytt sken. Jag älskar hur de hamrar på trummorna. Slagen bultar likt dina hjärtslag. Benen nästan viker sig. Det är både vackert och tilltalande, precis som spelningen i sig. Enligt regelbokens alla regler, hoppar de lekfullt över groparna fyllda med problematik och ger oss en uppvisning i ämnet konsert. På schemat hittar vi stagediving, vilket det blir gott om, en kort sekvens. Bortsett från den idiot ur publiken som några minuter senare ger sig på ett försök, men misslyckas totalt och faller handlöst, finns i princip inget att anmärka.

Slagorden och visionerna finns där, men inte lika givna och övertygande som sist. Och vi saknar dessutom känslan om liv och död, det var åtminstone det som gav Manchester-soulen och postrocks-gunget dess övertygelse när det senast begav sig.

För vilket band som helst hade kvällens spelning varit en tiopoängare, men Wu Lyf är inte vilket band som helst.

Foto: Magnus Olsson