Det ständiga sökandet efter relevans
Publicerad: 7 oktober 2011 av Jon Egerlid
I det konsumtionsbesatta samhälle vi lever i idag är det lätt att förlora fattningen och panikartat börja se sig om efter någonting, någonstans, som möjligtvis skulle kunna vara genuint äkta. Problematiken med denna idé i den uppsjö av ny musik som vi dagligen bombarderas med, är att en så stor del av den nyproducerade musiken begär att bli betraktad som just äkta.
2011 är detta mer påtagligt än någonsin. Vi ska hinna kategorisera, kritisera och konsumera i denna djungel av fiktiva genrer och experimentella, kassetinspelade projekt. Alla strävar efter nyskapande, och i en alltmer datorbaserad musikkultur där ”vem som helst” kan producera lyssningsbara låtar tar denna strävan sig uttryck i musik som blir alltmer svårtillgänglig och pretentiös, för att på något sätt kunna hävda sin originalitet. Bedömningen över vad som är relevant blir därför oerhört subjektiv och svårbestämbar, vilket resulterar i att betygen blir svårsatta för recensenterna. Musiken närmar sig den visuella konstens problematik. Vad är det egentligen som är bra musik?
Jag har under en tid funnit mig själv utmattad och stressad i detta virrvarr av nya album som skriker efter att bli uppskattade. När jag insåg att jag numera delvis konsumerar musik snarare för att jag känner att jag måste än för att jag vill, började jag tvivla. Varför detta ständiga sökande efter relevans? Hur väl hinner alla dessa känslor och sinnesintryck, som vi är medvetna om att musik är kapabel att skapa, egentligen påverka oss innan vi går vidare till nästa nysläppta album?
Hittills är det under 2011 inte många album som påverkat mig personligen, på det individuella plan där klassificeringar, genrer och recensionsbetyg inte spelar någon som helst roll. På det individuella plan där en persons Melissa Horn kan vara en annans Sigur Rós. När musik gör att man når in dit, till sitt eget innersta, är det tillfälle då den verkligen betyder mest. Och är det inte det som är det yttersta syftet med musik, att den ska påverka? Den kan självklart ta sig varierade uttryck och tilltala olika sidor av det vi anser vara bra, men när den väl påverkar på djupet är det en obeskrivlig känsla vars existens är ovärderlig.
För ett tag sedan ramlade jag av en slump över I Break Horses av Smog, ironiskt nog när jag letade efter musik av årets svenska shoegazehype med samma namn. Första gången jag hörde I Break Horses väcktes ett intresse hos mig. Inte för att den på något sätt var relevant i något sammanhang när jag skulle recensera en annan artist, inte för att Smog var ett namn i hetluften (I Break Horses har femton år på nacken), inte för att en blogg skrivit om hur hypad han var, utan helt enkelt för att jag ville. Jag började gradvis urskilja den kallhjärtade texten, och sakta men säkert växte sig Smogs melankoliska ode större för mig. Snart infann sig den där obeskrivliga känslan. Emotionellt och poetiskt letade sig I Break Horses sig in på djupet inom mig, till ett utrymme som jag kanske inte ens var medveten om att jag hade behov av att fylla.
Smog skrev I Break Horses 1996, med andra ord var det mer än ett decennium sedan den var ”relevant”. Texten relaterar inte direkt till mina erfarenheter, inte heller till något som inträffat nyligen. Ändå känner jag mer för denna enda låt, än för någonting nytt jag hört under hela 2011. Med det inte sagt att jag inte kan ha missat något fantastiskt nytt album eller någon nyskapande artist. Men någonstans uppkommer de upplevelser som verkligen kan påverka en specifik individ ofta slumpmässigt. Utan hänsyn till tiden, dess värderingar eller vad som för tillfället anses relevant letar de sig in på djupet i individens hjärta. Den enes Melissa Horn, den andres Sigur Rós.