”Det var bonnigt, på ett bra sätt”
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Vånna Inget

Popadelica, Huskvarna

Betyg: 7/10

Den Svenska Björnstammen sjunger underfundigt om livets allvar. Hoppar runt på Popadelicas största scen – totempålebeklädd för stunden – som de själva mer verkar betrakta som en lekplats. Droppar en bas som tar deras pop till en betydligt större publik än vad man någonsin hade kunnat tro. Det är svårt att tro att det kommer vara en människa där vi snart beger oss.

50 meter bort, en helt annan värld. Vånna Inget sjunger oförklätt och barskt om liknande stämningar. Det är pricksäkert och semiargt men också sympatiskt. ”Det var bonnigt, på ett bra sätt”, säger en ur mitt sällskap efteråt, vilket känns träffande. Vånna Inget kommer visserligen från Malmö men gör musik som osar småstäder och landsbygd. Hur vackert rättframma melodier de än lyckas snickra ihop får de svårt att någonsin blidka en lika stor publik som den ett stenkast bort, trots att det finns en orginalplattform som inte är så annorlunda. Det här är ju pop. Poppunk, powerpunk, powerpunk, powerpoppunk, cirkeln sluts och okej, jag raljerar lite, jag vet inte vad vi ska välja men visst är det popens grundvallar som utgås från och sen raseras. Vi kan ignorera termer men bara på debuten har de tio låtar som i vissa fall är lika catchiga som en debut av Håkan Hellström med ett Alkbergskt smuts.

När man tänker på saken ur det perspektivet är det ju fjantigt att jag för en sekund tvivlar på uppslutningen. Det dyker upp bra med folk. Band som Vånna Inget kommer alltid rycka upp människor ur deras trygga sängar med inbyggt basdunk för att ta med dem till tråkigt dekorerade scener där fyra människor står och spelar musik med en uppsyn som skvallrar om att de hellre går av än hoppar upp och ner. Och du gissar rätt, det finns inte en enda liten totempåle bakom dem.

Vi får nästan hela deras låtmaterial till skänks. Nödsignal, Allvar, Alla Andra Dagar, Snabbare och Våra drömmars död utgör tillsammans med avslappnat mellansnack de bästa femtio procenten. Tyvärr är spelschemat försenat och därmed finns inget utrymme för välvilliga arrangörer att tumma på speltid för att hinna med senaste EPns underbara Jag ska fly tills jag hittar hem. Dessutom känns Allvar lite för kort, men det beror förmodligen på att den i största allmänhet är just lite för kort. Vid sidan av Thomas Öbergs i vanlig ordning repeterande av mästerliga monologer var det här nog roligast på Popadelica 2012.

Foto: Magnus Olsson