Dexys, Primavera Sound, 25/5-2013
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Vädret har successivt blivit sämre under helgens festival i Barcelona, så nu beger jag mig återigen till den gigantiska inomhusscenen. Under fredagens spelning med Daniel Johnston var lokalen fylld till bristningsgränsen, nu är den inte fullt lika välbesökt men det är ändå en stor samling som begett sig dit. Värt att notera är att samtliga platser är sittplatser, och en liten varningsklocka ringer i mitt bakhuvud. Visserligen är majoriteten av åskådarna säkerligen dubbelt – eller till och med tredubbelt – så gamla som jag själv, så de kanske är nöjda över arrangemanget.

Tio minuter sena lunkar ett gäng gubbar in på scen in och jublet stiger. Frontmannen Kevin Rowland visar att han fortfarande har rösten kvar, men att den kanske saknar samma explosivitet som för 25 år sedan. I samma ögonblick börjar rundgången, och med tanke på hur mycket instrument det är uppe på scen är det kanske inte så underligt, fast skillnaden är nu att den aldrig verkar åtgärdas. Titt som tätt återkommer den, och när den för stunden har jagats iväg täcks den ibland otroligt lågmälda musiken av ett elektroniskt brus.

Detta verkar dock inte bekomma bandet det minsta, utan de röjer på ett sätt som bara gubbar kan. Det vill säga uppklädda i baskrar och utslängda byxor, raskt promenerande fram och tillbaka över scen med något inslag av knänedfall. Hela framträdandet doftar högstadiemusikal, med skillnaden att folket på scen är närmare 60 än 16. Att det är den effekten, den lite sketchliknande, man vill uppnå råder det inget tvivel om. Mummel och halvmesyrer gör helt enkelt att man aldrig riktigt bryr sig, och även om Rowland själv ofta är eld och lågor är resten av bandet sällan lika energiska. Till slut måste även vår karismatiske frontman vila sig och man plockar in en stol som han slår sig ned på.

Denna stol är också den enda rekvisitan man använder sig av, det är en väldigt sparsam ljusshow och i allmänhet händer det inte så mycket där uppe. Allt efter den någorlunda sprudlande inledningen sjunker tempot, vid två tillfällen slås ljuset helt av för att ge tid för klädbyten. Allting ger ett sådant otroligt gubbigt och banalt intryck. Under dessa klädbyten, eller nästan hela tiden, maler bandet på i vad som känns som evighetslånga jamsessions. Ibland är det inte så mycket till jam heller, utan man spelar bara samma 15-sekundersslinga gång på gång. Ibland ackompanjeras detta av mummel från Rowland, ibland inte.

Tanken att lämna lokalen har växt till en olidlig storlek efter andra låten. Nu har man dragit ut på detta i 90 minuter, och där utanför spelar bland annat Wu-Tang Clan. Många har också gjort det, och nu är den inte ens halvfull. Något får mig ändå att stanna. När man sedan lyckas med konststycket med att dra ner tempot ytterligare börjar jag tro att detta är ett form av test, där jag måste visa mig värdig nog. Alternativt är det ett väldigt genomarbetat skämt. Det kräver mycket viljestyrka för att inte somna eller fly från denna tågkrasch till uppträdande.

Sedan blir det dags för något som skulle kunna göra all väntan värd, dunderhitten Geno. Tyvärr slaktas även denna till oigenkännlighet, och hade det inte varit för texten hade det varit svårt att inse vilken låt det faktiskt var. Strax efter är det får vi återigen en 15 minuter lång mumlande monolog över festivalens i särklass ointressantaste bakgrundsmusik. Där många av Dexys låtar på skiva är fulla av energi (varför väljer man att inte spela varken Plan B, Dance Stance eller Come On Eileen?) är detta ofta inte bättre än hissmusik. Ni vet, sådan där tråkig och intetsägande musik som spelas i hissar, som man antingen misstar för brus eller glömmer så fort man kliver av på rätt våningsplan.

Låtarna borde man avslutat tre minuter tidigare, spelningen minst en timme, och Rowland själv borde avslutat sin musikaliska karriär för 25 år sedan. Men vad förväntade jag mig? Detta har alltid varit en mans teaterprojekt, ingenting annat. Nu når man toppen i en regisserad fusion av teater och livemusik, ett smått irriterande soulepos och ett stort långfinger till alla som gillar populärmusik. Dexys saknar motstyckte i musikhistorien och deras fortsatta existens beror enbart på den excentriska huvudmannens fascination med sin egen personlighet.

Foto: Xarlene, Primavera Sound