DFA 1979 är en ångvält som kör över allt

Daft Punk, Joy Division och Death From Above 1979 har något ärofyllt gemensamt, förutom det faktum att de skrivit sig in i historieböckerna över inflytelserika band. Deras musik har färgat av sig, satt sina spår, lyft oss från de döda och fått andra artister att självmant dedikera låtar sin ära. James Murphy med sitt LCD Soundsystem och den stora hitten Daft Punk Is Playing At My House, de brittiska ynglingarna The Wombats har skapat en allsångsfavorit i och med Let’s Dance To Joy Division för samtliga i stuprörsjeans, och det brasilianska indiekollektivet CSS står för hyllningen till DFA 1979 med låten Let’s Make Love And Listen To Death From Above.

Jesse F Keeler och Sebastien Grainger som utgör den omtalade Toronto-duon, har enbart en skiva i bagaget: You’re A Woman, I’m A Machine. Men det är inte vilken skiva som helst, den sålde guld i Kanada och satte en hel värld i hybris, och efter flitigt turnerande under tre års tid fick duon nog av varandra. Jag var inte med när det begav sig, det var en tid då även jag var förlorad till MTV-dängor, men 2011 är den stora återkomsten för electropunkarna, vilket jag bugar och bockar för. Återföreningsspelningen på SXSW efter fem års tystnad är redan en klassiker, och präglas av riot, ridande texaspoliser och kravellstaket.

Sommarens enda spelning i Skandinavien äger rum i Trondheim, och folk har rest från både Italien och Spanien för att få en och annan punkkänga av DFA 1979. Allra helst på käften. Sedan återföreningen har de ratat intervjuer, men intresset är kanske större än någonsin. Vem vet, det kanske är sista chansen. Duon visar sig vara på strålande humör när de intar Elvascenen som kvällens sista akt. Från första början hörs Keelers distande bassound och Graingers frenetiska trumslagande ända in i benmärgen. Det är hårt, riktigt hårt, precis som det ska vara. Duon låter som ett helt jävla rockband, men i självaverket är de två personer som lyckas klämma ut maximal volym ur sina instrument; ett trumset och en bas.

Man blåser på i världens fart, och ur högtalarna fullkomligen dånar det. Redan frälsta är i himlen, andra intar en mer skeptisk min. Trots att You’re A Woman, I’m A Machine släpptes för snart sju år sedan, skulle den mottagas som nyskapande även när vi skriver 2011. Det är ett fantastisk mörker, det är hårt som satan, och hardcore-fansen gråter av lycka.

Black History Month, en av bandets lugnare låtar, är troligtvis en av kvällens bästa, och även en av få där Graingers stämma inte överröstas av de hårda trummorna, som vid det här laget borde varit slaktade. Men likt en ångvält kör de över oss; rundgångarna i Turn It Out, de medryckande trummorna i Little Girl och Romatic Rights som sluter cirkeln. En timmes lycka, har sällan varit hårdare än såhär.