Diagrams, Black Light
Betyg: 5/10
Bästa Spår: Night All Night
Sam Genders. Denne sanna entrepenör och musikutvecklare. Denne nyskapare. Den driftighet och glöd som den förre Tunng-medlemmen har inför faktumet att musik går att göra på olika sätt ska givetvis stå först i texten om Genders. De människor som viger sitt liv åt att göra någonting extra ska primeras för det. Ingen tvekan om det. Men man ska också komma ihåg att en vilja att ta nästa steg också kan innebära att några steg blir lidande. Att viljan att åstadkomma så mycket också gör att resultatet blir för mycket. Black Light har tendensen att bli just för mycket.
Man brukar peka på en pelare bland många i fallet Hoffmaestro och deras förmåga att attrahera publiken som inte tycker om musik. Där finns ett hafsigt sätt att blanda alla komponenter, alla instrument och genrer i en och samma skål. Ett koncept som förklarligt nog blir alldeles för mycket. För mycket av allt. Så mycket av allt att allt som skulle bli allt bara raserar till ingenting. Det vore osmakligt att dra samma slutsats kring Diagrams. Men det finns där ändå någonting som raserar på grund av den extra-allt-mentalitet som genomsyrar hela skivan. Det finns bitar som tilltalar mig. Som faktiskt är riktigt bra. Men som ändå i slutändan bottnar i ett förminskande inför vad helheten ändå mynnade ut i.
Det ska också sägas att Night All Night har en destruktiv aura som faktiskt känns helhjärtad. Som inte känns konstruerad eller sönderproducerad. Black Light besitter den motsatta auran, men samma känsloflöde. Även om den likt resterande spår också har vissa inslag av onödiga effekter.
Det är just effekten av alla effekter som gör att man känner en viss skepsis mot plattan som helhet. Inte samma skepsis som det är lätt att känna mot människor som med en inbillad kraft verkligen vill framföra Marilyn Monroes storhet i olika sammanhang. Inte riktigt samma skepsis. Men ändå tillräckligt för att med en besviken min konstatera att kreativitetens kraft inte alltid går segrande.