Berättelsen om Diet Cig är som den bästa sortens boy meets girl-historia: Noah Bowman möter Alex Luciano på en fest, ber henne om en tändare för att sedan tillbringa hela sommaren med att spela in låtar ihop. Duon bildas 2014 i New Paltz, 13 mil norr om New York och plockar upp det tidiga nittiotalets hybrid av indiepop och punk, etablerad av landsmän som Tiger Trap, Beat Happening och Bratmobile. Några dagar in på 2015 släpps förstasingeln Scene Sick där Diet Cig vänder sig mot etablissemanget i musikbranschen – för att ironiskt nog omfamnas av samma institution som sedan dess gått och väntat på EP-debuten Over Easy.
De fem spåren som utgör Diet Cigs EP är ungefär lika anspråkslösa som historien bakom bandet. Sällan rör de sig särskilt långt från tvåminuters-strecket och Lucianos texter fungerar som snabba ögonblicksbilder av en specifik tid i livet, i samma universum som det Lena Dunhams Girls stakat ut för oss. I ett Hannah Horvath-klumpigt, feminint narrativ berättar Luciano om att vara tjugonågonting, flytta hemifrån, skolka från sitt ex spelning, hata både staden man vuxit upp i och människorna i den. Och precis som Dunhams TV-serie gör hon det med en befriande ärlighet och unik röst: ”I don’t have any kitchenware, but I can walk ’round in my underwear” sjunger hon från sin första lägenhet i inledande Breathless, för att genast sätta nivån för både träffsäkerheten och nästan-rimmen. De stundtals Best Coast-skt primitiva texterna står inte alltid till Diet Cigs fördel, men vägs oftast upp av frågeställningar i klass med ”Will you still watch The Simpsons on my floor, pretend it’s 1994?”.
Även om det är Luciano som ensam skriver och sjunger Diet Cigs låtar är det lätt att se varför man valt att presentera dem som en duo. Med Noah Bowman på trummor expanderar Pool Boyz till en tweepopigare variant av Japandroids, medan EP:ns genomgående energi och frustration framförs så dynamiskt som den förtjänar. I sistaspåret Harvard – årets hittills bästa låt om att bli dumpad för en tråkig Ivy League-tjej – stannar trummorna upp i mittenpartiet, som för att ge Luciano utrymme att totalt gnugga in sin triumferande bitterhet. ”Put your work shoes on and talk about her and your shitty job/ Does it feel better, in that cold Boston weather?” trappas upp till utropet ”Fuck your Ivy League sweater!”, medan tempot dras upp igen. När Diet Cig sedan rundar av Over Easy står EP:n inte kvar som det mest originella eller långvarigt betydelsefulla stycke musik som skrivits, men i det här flyktiga ögonblicket är de det viktigaste som finns.